Laholms järnvägsstation

Svensk samtidskonsthistoria del 16

När jag besökte bokmässan i Göteborg för några veckor sedan, köpte jag upp mig på två titlar från förlaget Vertigo, som är skarpt profilerat mot skräck och erotik. Det blev en samling med Lovecrafts noveller och Felix Saltens roman Josefine Mutzenbacher. Lovecrafts noveller tillhör skräckens klassiker, riktigt mörka, gotiska, långt ner i den fuktiga avgrunden.

Cronqvist

Och Josefine Mutzenbacher (med undertiteln ”En Wienerhoras historia”) är det mest ekivoka jag någonsin läst, jag rodnade varje gång jag vände blad; i stort sett alla tänkbara pornografiska figurer dyker upp: pedofili, incest, den lyckliga horan, den kätterska prästen, barn som har sex med barn o.s.v. Även om historien inte saknar socialrealism, är det den jovialiska gladporren som dominerar.

För min del är det perfekt att ha Lovecraft och Salten i ryggen när jag åker till Halmstad. Båda böckerna rör sig i det förbjudna, det undanträngda, det mentalas utmarker. Och Halmstad är som konststad till stor del psykisk, vill jag mena. Lena Cronqvists kvinna i balja hittar vi i ett grönområde.

Vi dricker en kaffe på Skånska hembageriet, innan vi går över till Halmstad konsthall, en biyta i biblioteket, som visar en rätt konventionell utställning med David Myrvold, där den integrerade belysningen är en stor behållning.

Men det är givetvis Mjellby konstmuseum som i första hand måste trafikera de mentala avkrokarna. Mjellby är Halmstadgruppens museum, Sveriges surrealistmecka. Den tillfälliga utställningen presenterar Nils Dardel, vid sidan av Den döende dandyn. Och Dardel var onekligen en utsatt konstnärssjäl. Hans konst är proppad av biografiska notiser och symboler av arketypisk valör.

Jag fastnar särskilt för ett av hans porträtt, med en skruvad David Lynch-känsla. Och jag blir givetvis nyfiken på Dardels nära relation till Pär Lagerkvist. Dardel gjorde omslag till samlingen Ångest och scenografi till en version av dramat Himlens hemlighet.

Dardel

Halmstadgruppen får en fyllig presentation på museet, men Dardelutställningen är betydligt bättre. Jag ser för mycket manér, för mycket stil, i Halmstadgruppen. Några verk av Waldemar Lorentzon lyfter dock utställningen.

Men eftersom min utgångspunkt alltid är hjärtat och målet alltid subjektet, känner jag att något fattas. Konstens berättelser måste byggas med utgångspunkt i människan, inte i den ängsliga konsten i sig själv.

Halmstadgruppen kan bättre, tänker jag, det har jag sett tidigare. Så jag bryr mig inte; istället intresserar jag mig för den där mjuka, sköna känslan som jag har i bröstet. Och jag vet så väl vad den kommer sig av, men det är förbjudet att berätta. Jag andas stilla, pratar inte med någon av de andra, ler inåt, hittar den där fantastiska punkten inombords som håller mig samman.

 

 

*          *          * 

 

 

Det är inte långt från Halmstad till Laholm, en diskret idyll, märkligt nog mest känd för att Björn Hellberg bor där. Laholms teckningsmuseum, som just ska övergå i kommunal regi, har ett gott rykte: vänligt, välgjort, somrigt. Just nu visas en utställning med Helena Roos: ”Ömma bröst”.

Teckningarna är ”teckningar i det utvidgade fältet”, ibland riktigt gripande, men tyvärr är ljussättningen bitvis helt misslyckad. Och själva museet känns lite väl bekvämt, lite väl präktigt. Här behövs rejäla doser fitta, kuk, satan, paranoia och annat som livar upp.  

Jag får skjuts ner till Laholms station, det är mörkt och småregnigt. Stationen ligger väl undangömd utanför stan. Det är en kvart kvar tills tåget mot Helsingborg ska rulla in.

Jag har fortfarande samma känsla av fullständighet i kroppen, är knivskarp i sinnet, vänder ansiktet mot den mjuka vinden. Jag hänger på mig mina hörlurar och försvinner in i kapuschongen. Bara tågsignalerna längs spåret och mina ögon glöder i mörkret.

 

 

Sidan uppdaterades senast 2012-11-11 av Fredrik Sandblad