Stjärndykaren

Svensk samtidskonsthistoria del 17: sporten och kulturen


Annandag jul, omstart för Elitserien i ishockey, det regnar, vi har just sett Växjö Lakers mot Luleå i Vida Arena. Bortaseger med 4-1, helt rättvist.

barfotalöpning

Jag gillar hockey. Men det är jag i stort sett ensam om i kulturvärlden. Jag har faktiskt aldrig skymtat minsta kulturnisse vid sargen. Den enda kollega jag emellanåt stöter på vid rinkside, är vår fastighetsskötare.

Nej, hockey och kultur går tydligen inte ihop. Lite bättre går det för fotbollen. Fotboll och kultur funkar uppenbarligen, åtminstone för män, och då ska man helst ha lyckats avkoda fotbollens inneboende poesi.  Men speedway och kultur är en mismatch. Och detsamma gäller trav och kultur.

Löpning kan faktiskt däremot funka. Men då ska löpningen helst omvandlas till livsstil. Kulturlöparen springer kanske barfota, kanske i lövtunna fivefingers, gärna med grund i någon livsåskådning. Men kulturlöparen ska helst inte ge sig ut på en konventionell joggingrunda på, säg, fem kilometer med målsättningen att bara få röra lite på sig. Nej, här krävs helst kosmisk kontakt eller åtminstone en känsla av att stå vid sidan av.


En fruktad höger

Även boxningen befinner sig (rätt överraskande egentligen) på rätt sida för kulturmänniskan. Åtminstone om boxningen placeras i romantisk rök.

Han är uppe på sju nu. ”Boxas”, säger domaren. Ingemar går lugnt fram. Han får in ett slag till och har ner Floyd i golvet igen. Fem, sex, sju, åtta, nio – Floyd är uppe igen. Det är nästan omänskligt. Ingemar går fram… Ruby Goldstein, domaren, slår ut med armarna och stoppar matchen. Ingemar Johansson har en sällan skådad höger.

Ingo
 
Det är över femtio år sedan Ingo knockade Floyd Patterson på Yankee Stadium. Världsmästare i tungvikt, en magisk och mytomspunnen titel. När han kom hem igen efter triumfen i New York, möttes han av 25 000 människor på Nya Ullevi som bara ville se honom. Utan att han gjorde någonting alls. Annat än visade upp sig.

Ingos höger. På ren reflex. Motståndarna hann inte se den, innan det mörkade. Konstnären Peter Linde har fångat ÖGONBLICKET och EGENSKAPEN – knocken och högern. Han har gestaltat THE CHAMP. Är det vad vi vill se förresten?

 

En fransk skalle

Även skulptören Adel Abdessemed har gestaltat ÖGONBLICKET. (Men inte EGENSKAPEN och inte THE CHAMP.)

Trash-talk. Sinnet rinner till. Fotbollsspelaren Zinedine Zidane skallar italienaren Materazzi i bröstet under VM 2006. En fem meter hög bronsskulptur, gjord av Abdessemed, har rests utanför Centre Pompidou i Paris.

I ett öppet brev till Zinedine Zidane ber representanter för trettio franska fotbollsklubbar att han ska ta avstånd från skulpturen och få den avlägsnad.

Klubbarna anser att skulpturen skulle ha fokuserat på Zidanes talang i stället. Men det här handlar ju inte om talang, tänker jag, det handlar ju för helvete om ÖGONBLICKET.

zidane

Idrottens ögonblick brukar vanligtvis handla om segrar. Dramatiska, överväldigande scener får vi se i repris efter repris, ibland i slow-motion tillsammans med storslagna stråkar. Ögonblicken stansas in i det kollektiva minnet.


Captain Down

Segerns sötma är ljuv, men det finns alltid någon utanför bild, en förlorare. Nederlaget är ett bråddjup  av besvikelse. Precis som i Daniel Anderssons serie Captain Down.

Mannen i gul ledartröjan är Cadel Evans, en australiensisk cyklist. Han har just passerat mållinjen, det är torsdagen den 13 juli 2010, nionde etappen av Tour de France. Vi ser inte hans miner, men kroppsspråket berättar.

Daniel Andersson

Storfavoriten och världsmästaren på landsväg kommer i mål nästan åtta minuter efter täten. Vad har hänt?  Nionde etappen består av fem berg med mytomspunna Col de la Madeleine som avslutning. Cadel sitter med i täten fram till sista stigningen, men plötsligt släpper Cadel Evans kontakten med klungan.

Bara Evans själv, hans lagledare och läkare vet vad som hänt. I starten av föregående etapp har han vurpat så illa att han brutit vänster armbåge. Det har dock hållits hemligt till och med för lagkamraterna av taktiska skäl.


Stjärndykaren

Med Gunnar Hardings dikt ”Stjärnmålvakt” i samlingen Stjärndykaren når kombinationen sport och kultur slutligen en existentiell nivå.  Vi har därmed lämnat ÖGONBLICKET och EGENSKAPEN, SEGRAREN och FÖRLORAREN.

Om du inte har läst denna fenomenala hockeypoesi tycker jag att du ska bege dig till ditt bibliotek.

Samlingen står under Hc.03, lyrik med svenska som ursprungsspråk. Läs. Du kommer inte att ångra dig.



Sidan uppdateras senast 2012-12-26 av Fredrik Sandblad