Jag har simmat långt ut ifrån land, och det skymmer

Det är två dar till julafton, i det mjuka skenet på trottoaren utanför de gigantiska fönstren i utställningshallen ser jag en mamma med två små barn, säg tre och fem år gamla, de ser trötta ut allihop, barnen tror på tomten, mamman tror på nåt annat, kanske på ett land bortom bergen. Men ingen av dem har rätt.

Det är alltså den 22 december 2015. Klockan är sex på kvällen, och jag släcker, låser och larmar konsthallen, där jag har lagt alla dessa ljusa, grå och svarta dagar och kvällar under de senaste åren, närmare sex faktiskt. Det regnar milt mot kullerstenen och jag tittar ut över den lilla allén på esplanaden, mäter ögonblicket mot lindarnas bastanta stammar.

Nästa år ska jag vara tjänstledig från konsthallen för ett annat kulturjobb, och det suger givetvis i bröstet när jag funderar över alla människor jag mött, alla utställningar, projekt, konserter, samtal och event som jag har fått var med om. Samarbeten med konstnärer, skribenter, föreningar för nutida konstmusik, universitet, konsertföreningar, gallerier, omställningsföreningar, konsthallar, gymnasieskolor, konstrundor, teatrar, konstföreningar, handikapporganisationer, företag, DIY-nätverk, folkhögskolor och annat. Hundratals arrangemang av olika slag.

Egentligen finns det mycket kvar att göra för mig på konsthallen, men just nu, i omständigheterna, känns det ändå rätt att pröva en ny utmaning, att simma lite längre ut från land.

*          *          *

Jag har hamnat i åtskilliga samtal inne i den där vita betongbyggnaden, ibland om livet och döden, ibland om livet och konsten. Ett av de ämnen som har återkommit både bland kulturarbetare och publik handlar om kulturens bredd och spets, folklighet och elitism, inkludering och exkludering. Två frågor som ställs mot varandra:

1. Hur fan kan man lägga offentliga medel på sånt som ingen begriper eller bryr sig om, som är till för kulturinternerna?
2. Hur fan kan man lägga offentliga medel på urvattnad och konventionell kvartsamatöristisk kultur som varken förnyar eller förvånar?

Nåja, kanske inte riktigt så skarpt formulerat, men du fattar…

Men för egen del ser jag egentligen inget problem i valet mellan bredd och spets. Det handlar nämligen inte om bredd eller spets, utan om att kombinera. David Karlsson skriver i En kulturutredning: pengar makt och politik (2010): ”Förmågan att uttrycka sig konstnärligt gör det mänskliga livet rikare. Det är en kulturpolitisk uppgift att se till att alla får möjlighet att söka sitt uttryck och komma i kontakt med olika konstformer. Konflikten mellan bredd och spets på kulturens område är skenbar, i själva verket är de ömsesidigt förstärkande.”

Vid sidan av de breda, sonderande perspektiven krävs utrymme för riktigt smal och krävande kultur, djupt specialiserad, som närmast påminner om grundforskning inom vetenskapen – absolut ingen omedelbar avkastning eller nytta, men samtidigt extremt värdefullt och skört, som ett lerkärl från bronsåldern i arkeologens händer. Litteraturvetaren Tomas Forser brassar på i Demokratins estetik (1999) – han noterar ett behov av en kultur som omfattar ”negation, opposition, sabotage och oförsvurenhet” mot det etablerade.

Själv tror jag alltså att höga krav på distribution och delaktighet i alla samhällsklasser, i alla regioner inte behöver klassa ut den där allra mustigaste brygden. Men allt kan inte göras på samma gång och på alla platser hela tiden.

Jämför gärna med vår tjusiga försäkring i naturen: Allemansrätten gör ju liksom inte alla till specialiserade fältbiologer, men nog ger den en och annan av oss obetalbara friheter och upplevelser.


Sidan uppdaterades senast 2015-12-26 av Fredrik Sandblad.