gamla vargar ylar

Jag vet inte hur många gånger jag i politiska styrdokument och visioner har stött på formuleringar om platsens och regionens betydelse för utveckling inom kultur och kulturella näringar. Så jag har passat på att gräva vidare lite bakåt i tiden. Ungefär 30 år räcker för att åtminstone börja begripa.

I slutet på 80-talet hade det brett ut sig en tämligen rejäl struktur runt kulturfrågor på kommunal och regional nivå – resurser till länsteatrar, länsbibliotek, folkbibliotek och andra kulturinstitutioner o.s.v. Trots att det tillsattes en ny nationell kulturutredning i början av 90-talet, var det dock inte på statlig nivå som den största uppmärksamheten tilldrog sig. Istället riktades blickarna mot regionerna. Kulturen sågs som en viktig faktor för att utveckla lokal identitet och ekonomisk tillväxt. Lite extra sneglades det på regioner i kris; eftersatta regioner borde kunna förstärkas eller åtminstone plåstras om med kultur – tänk attraktionskraft, nätverkande och arbetstillfällen…

Motorn till regionromantiken hade dubbla cylindrar: dels lyftes regionernas resurser fram i form av identitet och egen kraft, dels lyftes vissa regioners behov av extra stöd (i form av kultur) fram. En hel del av bränslet hämtades från kontinenten, inom EU hade man börjat prata om regioner med ett nytt tonfall – framtiden placerades i Regionernas Europa.

Under 90-talet fanns det alltså en omfattande diskussion om territoriets betydelse. Staternas Europa fick konkurrens av visionen om Regionernas Europa. Kanske ligger utvecklingskraften i regioner istället för nationer? ”Vissa hävdade till och med att nationalstaterna skulle få det allt svårare att hävda sig i korstrycket mellan, å ena sidan, överstatliga organ som EU och, å andra sidan regionala organ”, berättar Bengt Jacobsson i Kulturpolitik – styrning på avstånd (2014).

I debatten var Lisbeth Lindeborg en tung röst. Hon hämtade de flesta av sina exempel från Tyskland, men även i Storbritannien syntes både filosofi och viss praktik inom Cultural Industries. Kulturen borde ses som en integrerad del av näringslivsutvecklingen, och offentliga insatser inom kulturområdet borde verka genom, och inte mot marknaden.

Lindeborg författade 1991 skriften Kultur som lokaliseringsfaktor som gavs ut av Industridepartementet. Hennes mission var bl.a. att syna kulturens ekonomiska kraft. Och det visade sig att kulturen är – lönsam. Om man investerar i kultur kan man få upp till fem gånger pengarna. Vad i helvete!? De mest kallhamrade esterna blev såklart skitnervösa. Kulturen har ett egenvärde, inte ett ekonomiskt värde, den är inte nyttig. Lindeborg uppfattades som halvcynisk nyliberal, men det där riset förtjänade hon egentligen inte, eftersom hon underströk konstens egenvärde.

Den stora gurun blev snart Richard Florida, som både i Sverige och på andra håll, har kunnat turnera genom fyllda arenor. Han ser den kreativa klassen som hjärtat för ekonomisk utveckling. Tolerans och bohemindex, kreativitet och bögindex. En och annan har lagt märke till att Floridas beräkningar inte stämmer helt, men visst finns det väl en hel del sympatiska och rimliga resonemang i hans tankar!?

Richard Florida

Inte alls överraskande har politiker och tjänstemän nappat på dessa tankemönster. Den stora ledstjärnan kom att bli Cultural planning. Metoden är idag rikt utvecklad. Grunden är ett brett antropologiskt kulturbegrepp, medborgarperspektiv, platsens betydelse, mapping m.m.

Inom offentlig förvaltning har det växt fram en fräsch kritik mot stupröret – att frågor behandlas isolerat, kanske med viss idéhöjd men helt utan kringsyn. Cultural planning blev något av en motkultur, eftersom samverkan, holism och medborgarinflytande är grundmurar. Cultural Planning-metoden testades först på de brittiska öarna, men redan i slutet av 90-talet testades den också i Sverige, bl.a. i Göteborg.

Metoden är revolutionerande, eftersom den lyfter in kulturen i politikens centrum – kulturen blir en aspekt av varje politikområde. Men kulturarbetare och traditionella kulturinstitutioner upptäcker såklart järtecken – med det breda, antropologiska kulturbegreppet riskerar den traditionella, estetiska dimensionen att tappa mark. Gamla vargar ylar.

Ungefär så ser den ut i kortversion, historien om hur kopplingen mellan kultur, ekonomi och plats har hamnat i kulturpolitikens centrum. Den vanligaste invändningen gäller helt klart mätbarhet. Men jag är säker på att cultural planning-inspirerade processer ändå är här för att stanna.

Kulturbegreppet behöver utvecklas, och utan att känna mig djärv, ser jag att det kommer att justeras efter hand; istället för att mura upp väggar mellan olika konstarter och mellan konstarterna och omgivningen, kommer kulturbegreppet att vridas till att alltmer handla om meningsproduktion. Om den där meningen produceras via en fiol, en stopmotionfilm eller nån typ av digital interaktion spelar snart ingen större roll. Var så säker.


 

Sidan uppdateras senast 2016-01-23 av Fredrik Sandblad.