Computing machinery and intelligens

För ett tag sen höll jag ett kort föredrag om framtidens kulturliv i Sverige. Ett slags trendspaning, helt enkelt. Det jag berättade var i runda slängar följande.  

Alan Turing är åtminstone lite småkändis idag, delvis på grund av att hans liv gestaltas i filmen The Imitation Game som kom ut för några år sedan. Turing var homosexuell, idag upphöjd till gayikon, och framförallt har hans matematiska snille gjort avtryck. I den korta artikeln Computing machinery and intelligens (1950) definierar Turing ett test (Turingtestet) för att kunna bestämma en maskins kognitiva förmåga. Vanligtvis tolkas artikeln som en prognos för framtiden; den handlar om att det i framtiden kommer att bli möjligt att bygga en maskin som kan uppföra sig exakt som en människa (Turingmaskinen), dvs. artificiell intelligens (AI). 

Alan Turing

Än är vi dock inte där, inte alls faktiskt. Maskinerna är överallt runt om oss, men inte är de särskilt människolika!? Utvecklingen går snarare i en riktning som gör att människor genom att använda maskiner anpassar sig till och allt mer börjar likna dem. Människan blir maskinlik?

Vi kan ändå räkna med att vi står inför en robotrevolution. Hur påverkar den vårt samhälle? Enligt en av de beräkningar som är mest refererade i media idag kommer 53 % av dagens anställda att kunna ersättas av digital teknik inom 20 år. Det handlar givetvis om iögonfallande och uppenbara tillämpningar som montagerobotar och självkörande fordon, men också om diverse diskretare applikationer och datorprogram.

(Det är inte svårt att hitta branscher där digitaliseringen har satt djupa märken. Musikstreaming är ett fint exempel. Med bl.a. Spotify har en hel distributions- och produktionskedja plockats bort. Inom populärmusiken är det egentligen själva musiken, dvs. den kulturella produkten, som är sig mest lik. Och det är ju lite paradoxalt eftersom det ju är kulturen som brukar brösta upp sig med ord om nyskapande…)

Omstruktureringar av arbetsmarknaden är inte ovanligt. Vid övergången från det industriella samhället till det postindustriella ersattes t.ex. mänsklig arbetskraft till stor del av robotar. (Det var egentligen bara under den rätt korta moderna eran under 1900-talet som mänsklig arbetskraft med låga kreativa krav var särskilt eftertraktade på arbetsmarknaden – hantlangning och enklare styruppgifter räckte i många fall.)

Idag är det dock inte bara industriarbetaren som ersätts, utan också tjänstemannen: företagsekonomer, vissa marknadsförare, personaltjänstemän, anställda inom sjukvård (bl.a. diagnoser och mindre ingrepp), administratörer. Medelklassen tappar mark. De yrken som inte drabbas av omstruktureringen kräver originalitet, konstnärlighet eller social förmåga. Hit hör t.ex. forskare, interaktionsdesigner, vissa kulturskapare, speciallärare, kuratorer, präster och imamer.

Robot

Att hälften av jobben försvinner innebär dock inte att hälften av oss kommer att gå sysslolösa; det ekonomiska system som vi har nu kräver större sysselsättning, det kommer alltså att krävas andra jobb.

Jag misstänker av flera skäl att kulturlivet kommer att spela större roll i framtiden än det gör idag. En anledning är att vi framgent antagligen kommer att vara mer fria att disponera vår tid. Vi kommer i större utsträckning att arbeta konsultativt i kreativa yrken där det är mindre angeläget med traditionella anställningar.

Ett annat skäl är att vi idag lägger alltmer pengar på upplevelser, rekreation och kulturella tjänster av olika slag. (Tio gånger mer än för 30 år sen faktiskt.) Och jag ser inte att denna trend kommer att vika.

Ett tredje skäl är att kulturarenorna är perfekta för att utveckla de kreativa och sociala förmågor som krävs i ett framtida arbetsliv.

Dessutom är framtiden onekligen så utmanande att vi behöver fler plattformar för samtal om de etiska och mänskliga frågor som är länkade till utvecklingen: Tänk på medicin, nanoteknik, övervakning (idag fotas man var sjätte sekund i Seoul och London…), biometriska program för igenkänning, krigsteknik, genteknik, miljö. Kulturen blir helt enkelt en arena för frågor om hur vi vill ha framtiden.

 

*          *          *

 

En av de tydligaste samhällstrenderna idag gäller ökad mångfald och utveckling mot ett mer heterogent samhälle. Urbanisering är inget nytt, men den kommer att slå hårt framöver. Glesbygdskommuner lär tappa runt 10 procent av sin befolkning under de närmaste åren. Vischan åldras, och den ekonomiska kraften försvagas. Vi kan räkna med att det utvecklas vita fläckar på kulturkartan. Variationerna är slående – Växjö kommun (där jag bor) lägger t.ex. betydligt mer pengar per person på kultur än flera andra kommuner i regionen, runt 50 procent mer än vissa faktiskt. Det urbana livet har generellt sett ett större utbud än det lantliga, och att konsumera kultur genom evenemang (t.ex. teater, konst, bio, konsert) är idag betydligt vanligare bland stadsbor.

Urbaniseringen förstärks antagligen av migrationen. På sistone har vi haft en stor flyktingström till Sverige, och vi kan räkna med att över 20 procent av Sveriges befolkning är invandrare eller barn till invandrare år 2020. Hur drar vi nytta av det kulturtillskott som migrationen innebär? Hur hanterar kulturlivet mångfalden?

Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden (2014) bekräftar bilden av en kulturvärld som ligger steget efter. Museerna kan förbättras: Det handlar dels om vad museerna presenterar, men också om hur innehållet skildras och av vem. Utredningen berättar att det i museisverige dels finns både tröghet och vilja och dels oro för att inte ha råd med mångfaldsarbete.

Den brittiska motsvarigheten till Kulturrådet, Arts Council England, är tydligt: Den som inte uppfyller mångfaldskraven riskerar att bli av med det ekonomiska stödet.

Även andra delar av mångfaldsarbetet går trögt: Museerna och hbtq (2015) konstaterar att svenska museer i en internationell jämförelse visserligen har kommit långt i normkritik och hbtq-perspektiv. Men det är ändå mycket som återstår. Hbtq-perspektiv genomförs ofta i avgränsade projekt av eldsjälar. Närmare nio av tio av museerna uppger att de har behov av att uppgraderas sin hbtq-kompetens.

Till processen av heterogenisering hör ökade hälsoskillnader som i sin tur är länkade till ökade inkomstklyftor. OECD rapporterar att bl.a. Tyskland och Sverige har ökat inkomstklyftorna mer än andra OECD-länder under 2000-talet. Det är idag rätt stor risk att barn till fattiga föräldrar aldrig deltar i föreningsliv eller i aktiviteter anordnade av musik- eller kulturskolor. Inkomster är kopplade till utbildning, och här syns stora skillnader i kulturvanor: Att lågutbildade (gymnasium eller lägre) läser mindre och mer sällan går på konstutställningar, teater, balett och pop- och rockkonserter förvånar inte.

Den typiska kulturaktiva personen idag är en ung, välutbildad kvinna i en större stad. Hennes motsats i alla bemärkelser är en äldre, lågutbildad man på landsbygden.

Kulturvanor används (precis som allt annat) för att forma identiteter; att köra parkour eller trailrunning eller lyssna på amerikansk country blir en del av en berättelse om vem du är. Vi tillhör olika tribes, och dina Instagramuppdateringar blir en metod för att bygga upp självbild och konsumtionsbild.

Parkour

Vi lever i ett alltmer brokigt samhälle, där unga snabbt rör sig mellan olika sammanhang, bl.a. digitalt. Vi kan räkna med att nya kulturella uttryck kommer att uppstå, ibland som blandformer.

Att förändringar sker är inte svårt att notera; jag tittar tillbaka på mitt liv – yoga, parkour och free running var ju inte direkt på tapeten när jag växte upp. Dataspel, vars embryo jag upplevde på 80-talet, kan idag utan vidare recenseras i kulturnyheter. Innebandyn hade 500 utövare 1982… Och gerillaslöjd och gerillaodling…?

 

*          *          *

 

Utvecklingen mot ett alltmer heterogent samhälle står i förbindelse med en starkare individualisering. (Och den är i mina ögon riktigt, riktigt tröttande.) Motkraften formuleras i termer av t.ex. deltagarengagemang, delningsekonomi och cirkulär ekonomi. Viljan ligger i att (gärna tillsammans med andra) dela, forma, finansiera, skapa och äga: matlag, bilpooler, politiska frågor utanför partipolitiken, crowdfunding, AirnB, andelsjordbruk, couchsurfing, tidsbanker, lånegarderober, klädbytardagar, bokbytardagar, verktygspooler osv. I grunden förutsätter detta ett slags gör-det-själv-ideologi. Man kan skapa sitt eget kulturella innehåll.

Kulturen blir i allt högre grad deltagarorienterad, och digitaliseringen gör att allt fler kan delta i och påverka det kulturella innehållet. Tänk på fanfiction, bloggar, podcasts, onlinedataspel, musikskaparprogram som Garageband… Det är alltså tämligen smärtfritt inte bara att konsumera kultur utan också att producera, reagera och kommentera. (Klickklickklick och du har ordnat en flashmob med naken strutsdans på Sergels torg.) Och den här trenden lär inte vika. Kulturaktiviteter understöds av snabb mobilisering på internet.

Bilden är tämligen entydig nationellt – allt färre unga har föreningsengagemang; de skäl som anges är ökad konkurrens mellan aktiviteter och en större lust för informella, antiauktoritära sätt att utöva aktiviteter på.

 

*          *          *

 

Bra uppkoppling är alltså en förutsättning för kulturaktivitet idag. Men digitalisering innebär inte att människor inte vill träffas. Tvärtom. Vi söker oss till gemensamhetsbyggande sammanhang, och faktum är att fysiska möten verkar värderas högre idag än tidigare. Det syns även i mer traditionella kulturformer: Biobesök och livemusik (pop/rock) har t.ex. ökat under de senaste 20 åren. (Och betänk att detta sker i en tid då både musik och film är mer lättillgängligt än någonsin tidigare genom diverse on-linetjänster.)

Livemusik är förresten en av få kulturvanor som män och kvinnor har i lika stor utsträckning. Annars dominerar kvinnor både i eget skapande och konsumtion (med undantag för att spela on-line-dataspel.) Kulturvärlden är, precis som resten av civilisationen, bekönad. Ibland används själva aktiviteten som ett tydligt könspolitiskt uttryck, t.ex. i roller derby (som är ett slags feministisk kontaktsport på rullskridskor med en anstrykning av underground och DIY).

Roller derby

Variationerna syns också i läsning: Kvinnor läser mer än män, och det gäller både dem som läser ofta och dem som aldrig läser. Dessutom pekar en del literacystudier (bl.a. PISA) på att pojkar fattar sämre än flickor när de väl öppnar den där boken… Risig läsförmåga kan vara ett demokratiproblem, eftersom ordet hänger ihop med demokratisk utveckling och dessutom är länkat till ett tungt kulturarv.

 

*          *          *

 

Hur får då de gemensamhetsbyggande sammanhangen sin struktur och sin värdegrund idag? Ja, sanningen står inte längre i SvD. Tablå-tv och papperstidning är knappast framtidens branscher. Medietilliten sjunker i Sverige, och vi ligger faktiskt under snittet globalt. Unga använder sociala medier som främsta nyhetskälla, och material skapat av familj och nära vänner på sociala medier anses mest pålitligt.  

Det finns helt klart en risk att man fastnar i vad som brukar kallas filterbubblor. Du har säkert inte missat att t.ex. Google, Spotify och Facebook aldrig levererar ”neutrala” flöden; innehållet individanpassas. Världsbilder, intressen och åsikter bekräftas istället för att utmanas. På sikt kan leda till att människor blir sämre på att föra dialog med varandra, det läcker helt enkelt inte information mellan bubblorna. 

Jag gissar att röster kommer att höjas om att skapa ett gemensamt kulturarv. (Men jag är rätt säker på att rösterna kommer att tystas.)

Här tror jag att kulturarenorna spelar en viktig roll på sikt – kan de spräcka bubblorna? Kan de få människor att mötas? På riktigt? Att sammanföra subgrupper är dock rätt svårt, inte minst p.g.a. att vi, som nämnts ovan, bygger vår identitet genom konsumtion och således undviker vissa sammanhang till förmån för andra.

(Det finns slående statistik här, t.ex. i åldersvariationer: Yngre är mer kulturaktiva än äldre inom i stort sett alla områden. Avvikarna är teater, klassisk konsert, opera och konstutställningar, där äldre är lika aktiva eller mer aktiva än yngre.)

Riskerna med filterbubblor hänger delvis ihop med skräddarsydd konsumtion (eller datadriven produktion). Kulturen formas av våra digitala beteenden. Företag – Netflix kan nämnas – samlar in stora mängder data och använder materialet i sin planering. De har koll på hur vi rör oss på sajten, när vi tittar och pausar, när vi släpper en serie osv., och innehållet kan skräddarsys. Borta är expertens diffusa magkänsla?

Fokusgrupper och testpaneler har förekommit länge inom film, tv och teater. Nyheten är volymerna och kraften i redskapen. Filmstreamingtjänsterna är förstås inte ensamma på banan; företag som Next Big Sound och Next Big Book tillhandahåller data för musik- respektive bokbranschen.

Faran är uppenbar – när producenterna vet vad konsumenterna vill ha, riskerar produkterna att likriktas. Än så länge gäller datadrivenheten främst kommersiell kultur, men jag är säker på att den är på gång även för den offentligt finansierade kulturen, i alla fall om den mangagementideologi som idag står stark fortsätter att råda.  

 

*          *          *

 

Tendensen är att människan överskattar förändringar på kort sikt, men underskattar dem på lång sikt. Allt tyder hur som helst på att vi står inför stora förändringar kopplade till samhällets robotisering; förändringarna kommer att påverka arbetsmarknaden på ett sätt som jag tror leder till att kulturen får en framskjuten roll i framtiden. (Hur kulturen finansieras framöver är dock en annan fråga.) 

Till bilden av framtiden hör också heterogenisering: Tilltagande urbanisering, omfattande migration, större hälsoskillnader, djupare inkomstklyftor, starkare filterbubblor osv.

De mest spännande områdena är i mina ögon deltagarengagemang och delningskultur: Hur förskjuts rollerna för producenten, förmedlaren, konsumenten, kommentatorn, kritikern? Hur ser relationen mellan deltagarkulturen och den offentligt finansierade kulturen ut i framtiden? Hur beter sig institutionerna?

Förr eller senare måste vi antagligen ifrågasätta de infrastrukturer – stöd, bidrag, institutioner – som vi har byggt upp – vem är de till för? Hur är kulturens strukturer kopplade till maktstrukturer i samhället i övrigt?

 

*          *          *

 

Det finns många som har formulerat sig fint, läs t.ex. följande:

Kulturvanor, 2016, Myndigheten för kulturanalys

Museerna och mångfalden, 2014, Riksutställningar

Samhällstrender och kulturvanor: en omvärldsanalys, 2015, Myndigheten för kulturanalys

Deltagarkultur, 2008, Kristoffer Haggren m.fl., Korpen

En kulturutredning: pengar, konst och politik, David Karlsson, 2010, Glänta hardcore

Museerna och hbtq, 2015, Riksutställningar

Laboratorium för spontankultur, 2008, Daniel Tjäder och Adam Andersson

Om medborgarperspektiv, deltagande och publikarbete, Amelie Tham, 2012, Myndigheten för kulturanalys

Ägodela, 2016, Naturskyddsföreningen

Robotrevolutionen: Sverige i den nya maskinåldern, 2015, Stefan Fölster, Volante

Gerillaslöjd, Frida Arnqvist Engström, 2014

Kultursverige 2040, Tobias Nielsén och Sven Nilsson, 2010, Volante/Swecult, 2010

Konsten att gestalta offentliga miljöer, 2013, Statens konstråd

Kultur 3.0: konst, delaktighet, utveckling, 2013, Pier Luigi Sacco, Nätverkstan

 


Sidan uppdaterades senast 2016-02-22 av Fredrik Sandblad.