Det sjungande trädet

 

Vissa dör snyggt. Som på film. Andra dör fult. Jag kommer nog att dö ganska fult. Men Johan Karlsson – han dog snyggt.

Johan Karlsson var ångbåtskapten på sjön Rottnen i Smålands inland. Hemmahamnen låg i Hovmantorp, båten hette Carl.

Kapten Johan och ångaren Carl var ett strävsamt par. Höll ihop i alla väder. Ja, det var ett slags kärlek när handflatans hud mötte relingen.

De for mellan småhamnarnas ångbåtsbryggor vid sjöstranden under en hel mansålder. Fornatorp – Sandstaden – Tomtsjön och vidare. Till vardags fraktade de mest last till och från glasbruken. Sand till hyttorna och glas därifrån. Men de fraktade människor och gods också.

Vid midsommar brukade Johan smycka sin ångare i grönskande lövris. Sen körde de livsberusade midsommarfirare mellan öarna.

Både Johan och Carl blev gamla och trötta. Johan vilade under en filt i sin säng i hemmet i Hovmantorp. Carl låg förtöjd vid bryggan i hamnen. De vilade på var sitt håll, men i tankarna betvingade de tillsammans sjöns vågor och grund.

Julnatt i Hovmantorp. Det borde ha klingat änglakörer och dånat storklockor. Sträng kyla. Snö. Några hästar, vagnar och slädar längs byvägen vid kyrkan. Klopp. Klopp. Ljud av djurens bjällror. Men annars tyst.

Röda, blossande kinder och froströkiga andedräkter under fårskinn och pälsar. Enstaka facklor lyste i mörkret.

I sängen vilade Johan, i hamnen vilade Carl. Den frusna sjön var mörk och slät. Men den kunde röra sig. Långsamt, långsamt nötte isen ett hål i skrovet. Carl tog in vatten. Först bara några droppar, sen en klunk, snart ett flöde. – – –

Ångaren sjönk ljudlöst. Skorstenens mynning passerade iskanten, några tysta bubblor. – – – När Carl försvann i det becksvarta gapet, slog Johan Karlssons hjärta sitt sista slag.

 

*           *          *

 

Johans biologi levde vidare i sonen Enoch. Enoch hade två stora talanger: kvinnans druva och glasmåleri. Men Småland blev för litet. –Jag åker till Böhmen, mor, sa han.

I det böhmiska paradiset tog han sig fram mellan hyttorna. Kunde aldrig språket. Men småländskan bar honom. Och penseln. Han följde slingriga vägar över gröna kullar och genom öppna dalar.

Men så fick Enoch hemlängtan. Den satt mitt i magen, och den spred sig över bröstet, halsen, läpparna och ögonen. Det måste finnas en väg tillbaka! Prag – Berlin – Köpenhamn.

Åter i hembygden. Och där stod Anna Ingeborg. Korröflicka av himmelskt ursprung. –Menar du allvar med dotter min? undrade Anna Ingeborgs mor. Hon tog honom i örat och spände blicken i konstnärsögat. –Ja. Jag ska föra henne till De tusen sjöarnas rike.

Så bar det av till Finland. Det djupa Finland. Inlandet. Nuutajärvi. Riihimäki. Enoch hade pensel och vacker fru.

Anna Ingeborg lärde sig förstå det finska språket. Sedan förstod hon också de finska kvinnorna. De var både varma och kalla, mjuka och hårda.

Anna Ingeborg och Enoch fick tre barn. Familjen återvände till Sverige efter några år. Elsa blev mentalsköterska i Sundsvall. Allan blev mästare i glashyttorna i Sandvik och Skruv. Osvald blev belysningsfabrikant i Smålands inland.

Osvald, min morfar, är död sedan många år. Men hans berättelser lever. Särskilt varmt skildrade han tiden i det djupa Finland. Och han dröjde gärna vid familjens utflykter. Osvald berättade en gång om ett mystiskt möte med en mor och hennes vuxna dotter. Det här är hans historia:

Vi reste mot sydöst. Hela familjen. Jag minns granarna, röken och skenornas flykt under tåget. Jag vet egentligen inte vart vi var på väg, vad vi letade efter. Kanske en blomma eller en källa. Så brukade det vara.

Snart nådde vi byn Raivola på Karelska näset. På en gård stötte vi samman med två kvinnor, två själar, en mor och en dotter. –Kom in, sa mamman. Kom in i vår trädgård.

De pratade svenska. Mamman var robust och intelligent. Hon log brett, bländande. Men bakom leendet fanns något oroande. Nervöst, upprivet.

Det var något särskilt med dottern. Lätta armar, skälvande kropp, sköra drömmar. Jag kommer aldrig att glömma henne. Ett kort ögonblick av grönska i öknen.

Vi stod på trappan mot trädgården när natten kom. Mamman, dottern och vår familj. Vi lyssnade på alla stjärnor som svärmade i trädgården. Plötsligt föll en stjärna med en klang. Hela trädgården blev full av skärvor.

I samma ögonblick vände sig dottern mot oss andra. Hon höjde armarna som en kristusgestalt och började berätta sin livshistoria.

–Jag har växt upp här i Raivola, sa hon. Men jag gick i skolan i S:t Petersburg. Skolan låg mittemot Vinterpalatset. Jag kunde höra tsarens skakningar. Efter några år började jag på språkskolan. Moderna språk. Jag lärde mig tyska, engelska och ryska.

Men allra mest lärde jag mig franska. Det berodde nog på Henri. Fransklektorn. Åh! En sån man. Han tog min hand, min vita arm och mina axlar – – – Han vilade sin panna mot mitt bröst och kastade sin röda ros i mitt vita sköte.

Sen kom tuberkeln. Hostan. Jag hamnade på Nummela sanatorium. Olycklig. Här hade far mött döden. Jag tappade vikt och humör. Månen visste att blod skulle gjutas där i natten. Fantom mot fantom.

–Och dom kallade mig sinnessjuk. Jag råkade fria till en tjusig läkare. Jag vet faktiskt inte varför. Men han var en falsk spegel. Borde kastas i klippväggen. Han var en lögn, en skämd frukt.

Sen åkte jag hem med hosta och sprucken själ. Jag kände mig inte längre som en kvinna. Mer som ett neutrum. Men jag brann som en flamma!

Nu anade jag för första gången dödens skugga. Jag visste att mitt liv låg på nornornas bord. När jag trampat omkring tillräckligt länge på jorden kommer ödet att föra mig till ljuset, tänkte jag. Jag ska leende vända mig bort från livet.

–Men jag gav inte upp. Mor och jag for till Schweiz. På sanatoriet i Davos mötte jag en ny läkare. Ludwig. En gudagåva. Jag glömde allt, min barndom och mitt hemland! Han höll mig sluten i sina armar, hans smekningar höll mig fången.

Och det var en ynnest att lämna avkroken i Karelen. Här träffade jag spännande människor från hela Europa. Och dom förstod konsten. Konsten! –Det var plötsligt en triumf att leva, en triumf att andas, en triumf att finnas till!

–Och nu förstod jag att jag måste skriva. Dikt. Dikt. Dikt. Men inte på det där gamla sättet. Inte bygga diktslott.

–Jag vill skriva ogenerat, strunta i de ädla stilarna. Jag vill låta orden jäsa, aldrig skriva dikter som är som katedraler.

Vi återvände till Raivola, mor och jag. Och här står vi nu. Men hostan har inte gett med sig. Vad göra? Känner ni smärtan? Den är stark och stor med hemligt knutna nävar! – – – Den ger tusen kyssar som alla är tomma.

–Innerst inne tror jag på en kosmisk tillhörighet. Men ibland känns själen avlägsen. Jag har sjuka lungor och krossat hjärta! Själen? Känner mig som en kemisk massa, helt enkelt. Inget annat.

–Ibland längtar jag till ett annat land. Ett land som inte är. Månen har berättat. Där kan min heta panna få svalka. Jag vet vägen dit. Där går min älskade med en krona som gnistrar.

–Se här! Se på träden! Det är min barndoms träd som ni ser i det höga gräset. Se hur de skakar på sina huvuden. De frågar vad det har blivit av mig? Du är orkeslös och sjuk! Du pratar aldrig med oss längre!

Min barndoms träd ber mig att gå till hallonbacken istället. Där ligger nyckeln till alla hemligheter – – –

 

*           *           *

 

Finlandssvenskan Edith Södergran värderas idag som en centralfigur inom svenskspråkig lyrisk modernism. I hennes spår följde snart bl.a. Elmer Diktonius, Gunnar Ekelöf och Karin Boye.

En uppenbar koppling mellan Södergran och Pär Lagerkvist, en annan tidigmodernist, ligger i tiden. Södergran debuterade 1916 med samlingen Dikter, och samma år släppte Lagerkvist sin legendariska Ångest. Titelspårets inledning är välkänd.

Ångest, ångest är min arvedel,

min strupes sår,

mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky

i nattens grova hand,

Nu stiga skogarna

och stela höjder

så kargt mot himmelens

förkrympta valv.

Hur hårt är allt,

hur stelnat, svart och stilla!

Stelt. Kargt. Mörkt. Dikten djupnar om man känner till två texter som Lagerkvist anspelar på. Strofen nedan är hämtad från Erik Axel Karlfeldts Fridolins lustgård (1901).

Längtan heter min arvedel,

slottet i saknadens dalar.

Sakta ett underligt strängaspel

tonar igenom dess salar.

Kontrasten mellan Lagerkvists brutala ångest och Karlfeldts lyriska längtan är förstås slående. Lagerkvist vänder sig också mot nationalismen i Verner von Heidenstams dikt ”Sverige” i Ett folk (1902). Här kommer första strofen.

Sverige, Sverige, Sverige fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna, där härar lysts af brand,

och dåd blef saga, men med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Heidenstam föreslog (i all sin ödmjukhet?) dikten som svensk nationalsång. Lagerkvist knyckte delar av rytmiken och fyllde texten med själslig svärta. Helt briljant.

Före Ångest hade Lagerkvist publicerat några enstaka litterära texter och essän Ordkonst och bildkonst (1913). I Ordkonst och bildkonst gör han upp med den svenska dikten och föreslår att författare ska låta sig inspireras av bildkonstnärer, bl.a. kubister.

Ordkonst och bildkonst förenar faktiskt Lagerkvist med Isaac Grünewald, en av bildkonstens förnyare vid den här tiden. Grünewald komponerade nämligen omslaget till Ordkonst och bildkonst.

 

Ordkonst och bildkonst

 

Grünewald grundutbildades på Konstnärsförbundets skola. Men lärarkollegiet (Karl Nordström, Richard Bergh, Eugéne Jansson och Nils Kreuger) inspirerade egentligen inte Grünewald, som istället riktade blicken mot Paris och Henri Matisse.

Grünewald ingick först i ”De unga”, sedan i ”De åtta”, två grupper som rätt radikalt kom att göra upp med de gamla Konstnärsförbundarna. Till ”De åtta” hörde förutom Grünewald bl.a. Einar Jolin, Leander Engström och Sigrid Hjertén.

 

Sigrid Hjertén. Ateljéinteriör. 1916

 

Från omkring 1910 och fram till sin död framstod Grünewald som en av modernismens galjonsfigurer inom svensk bildkonst. Till hans mest kända verk hör Det sjungande trädet, Tjurfäktningen, Sigrid med den svarta stolen och Apachedansen.

 

 Isaac Grünewald. Det sjungande trädet

 

Tillbaka till Lagerkvist. Pär Lagerkvist är självfallet känd för fler verk än Ångest, däribland romanerna Gäst hos verkligheten (1925) och Barabbas (1950). För egen del håller jag dock två andra av hans böcker högre, nämligen Onda sagor (1924) och Kaos (1919).

Onda sagor är en novellsamling präglad av groteskeri, expression och makabra berättelser. Till bokens klassiker hör ”Far och jag”, ”Hissen som gick ner i helvete” och ”En hjältes död”.

Kaos är en heterogen samling. Här finns dikter, prosa och drama. Många har läst de stämningsfulla dikterna "Nu löser solen sitt blonda hår" och "Det är vackrast när det skymmer".

Samlingens drama "Himlens hemlighet" är ett expressionistiskt mästerverk, och novellen "Den fordringsfulla gästen" ger en känsla av Franz Kafka.

 

*         *         *

 

Lagerkvist och Södergran fick efterföljare. 1922 debuterade Karin Boye med diktsamlingen Moln, en ung människas grubbel över existensen. Det är lätt att fångas av rytm, upprepningar och bokstavsrim i t.ex. ”O en klinga”.

Till klassikerna i Härdarna (1927) hör "Jag vill möta" och "I rörelse". I den sistnämnda återfinns de välkända diktraderna:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd.

Till Boyes lyriska högplatå räknas För trädets skull (1935). Samlingens mest lästa dikter är "Ja visst gör det ont när knoppar brister" och "Min hud är full av fjärilar".

Boyes lyrik utmärks bl.a. av känsla för livsmysteriet, kvinnlig sensualism och kraftfulla bilder från strid och flora.

 

Akvarell av Karin Boye. Valkyrian

 

Av Boyes prosaverk är dystopin Kallocain (1940) mest läst. Som översättare gjorde hon sig känd för sin (och Erik Mestertons) version av T S Eliots Det öde landet.

Boye hade en hel del engagemang utanför sitt eget skrivande. 1927 blev hon medlem av den socialistiska tidskriften Clartés redaktion. Hon var också med och grundade tidskriften och förlaget Spektrum.

Boye var homosexuell. Men det var först efter en vistelse i Berlin på 30-talet som hon tog steget fullt ut. (Dessförinnan hade hon faktiskt varit gift med en man.) Hon levde tillsammans med Margot Hanel, en ung tysk-judisk kvinna som hon mötte i Berlin, fram till sin död.

Poeten Hjalmar Gullberg skrev en berömd dikt om Boye strax efter hennes bortgång. Den heter "Död amazon". Amazonen, den krigiska forntidskvinnan, är förstås Boye själv.

Svärd som fäktar mot övermakten,

du skall brytas och sönderslås!

Starka trupper ha enligt T.T.

nått Thermopyle, Greklands lås.

Fyrtiåriga Karin Boye

efterlyses från Alingsås.

 

Mycket mörk och med stora ögon;

klädd i resdräkt, när hon försvann.

Kanske söker hon bortom sekler,

dit en spårhund ej vägen fann,

frihetspasset där Spartas hjältar

valde döden till sista man.

 

Ej har Nike med segerkransen

krönt vid flöjtspel och harposlag

perserkonungen, jordens gissel.

Glömd förvittrar hans sarkofag.

Hyllningkören ska evigt handla

om Leonidas' nederlag.

 

För Thermopyle i vårt hjärta

måste några ge livet än.

Denna dag stiger ned till Hades,

följd av stolta hellenska män,

mycket mörk och med stora ögon

deras syster och döda vän.

Dikten är inte helt lätt att begripa utan en bakgrund. Gullberg har nämligen låtit tre händelser lagras på varandra i texten:

  1. Boyes efterlysning och död.
  2. Tysklands invasion vid det grekiska bergspasset Thermopyle 1941.
  3. Grekernas (spartanernas) nederlag (under ledning av Leonidas) mot perserna vid Thermopyle 480 f.Kr.

Karin Boye dog för egen hand; hon avled av en överdos av sömnpiller. Den 40-åriga diktaren hade klätt sig i resdräkt och snott åt sig en burk Adofenyl och en flaska vichyvatten. Sällsamt mörk och med tårfyllda ögon flydde hon sedan ut i den västgötska skogen.

Hon ville både leva och dö. Hennes kropp hittades vid en stor sten på en kulle norr om Alingsås.

 

Akvarell av Karin Boye. Liv och död

 

Älskarinnan och kvicksilvret Margot Hanel såg inga utvägar. Hon bäddade direkt på golvet i hemmet och ställde ett porträtt av Karin bredvid. Vred på gasen. Karins diktsamling För trädets skull låg över bröstet när hon startade sin himlafärd.

Karin och Margot dog inte snyggt. Alltsammans var bara, bara sorgligt.

 

Länktips

Dikter av Södergran. (Projekt Runeberg).

Pär Lagerkvist-samfundet.

Hjalmar Gullberg-sällskapet.

Karin Boye-sällskapet.

 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2008-11-12 av Fredrik Sandblad