Havsmegafoner

 

För rätt länge sen hade jag en litteraturlärare som hette Lars. Han tyckte om poesi och ironi, minns jag. När han hade lektion drog han upp byxorna lite extra, strök och gnuggade sig nervöst över de håriga underarmarna och tittade ut i det blå. Då förälskade sig mina kvinnliga kurskamrater i honom.

Ibland glömde Lars att raka sig. Jag tror att han höll på att byta fru.

Lars lärde mig flera saker. Han lärde mig till exempel att förstå ordens förmåga att bilda bilder. Idag har jag alltid ett öga på bildspråk och ordkonst. Därför fastnar jag för Guillaume Apollinaire som har blivit känd just för sina bilddikter, sina calligrammes.

 

Apollinaire

I pannan ett ärr som liknar en sjöstjärna. Storväxt, inte fet. Blekt, romerskt ansikte. Mörk mustasch. Signaler från en magisk värld som faller ned på pappret. Skrattet stiger ur kroppen. Som en eskalerande explosion.

Guillaume Apollinaire, fransk poet (av polsk och italiensk härstamning), etablerade sig i konstnärskretsar i Paris, skrev litteratur och kritik. Under en period runt 1910 hade rebellen faktiskt fast bostad, fast sällskap och fast lön som journalist. Men tiderna skulle förändras.

1911 stal någon Leonardo da Vincis Mona Lisa från Louvren. Apollinaire blev orolig, han visste nämligen att hans inneboende kamrat, belgaren Géry Pieret, tidigare hade knyckt några småsaker från Louvren.

 

Mona Lisa?

 

Apollinaire föreslog då att Pieret skulle försöka att lämna tillbaka prylarna (mest iberiska statyetter, om jag minns rätt) så diskret som möjligt. Pieret blev förlägen, tittade ner i golvet, och måste erkänna att han redan sålt av en del av grejerna. Köparen, Pablo Picasso, måste integreras i planen.

 

Guernica av Picasso

 

Men alltsammans avslöjades, och Apollinaire blev misstänkt och häktades. Apollinaire skakades, men han la samtidigt grunden till sin första stora diktsamling Alcools (1913).

Alcools innehåller flera berömda dikter. Den kortaste är en text med titeln ”Sångare”:

Och havsmegafonernas unika lilla mätsnöre

Vad kan raden betyda? Dikten innehåller tre element: sångare, havsmegafoner och mätsnöre. Sångaren och havsmegafonerna leder möjligen tankarna till en sjöfågel som ger läte? Mätsnöret blir för mig ’måttstock’ eller ’rättesnöre’. Är dikten en omskrivning för den perfekta sjöfågelsången?

Nej. Inte med mina ögon. En sångare kan också vara en diktare. Därför lutar jag åt att läsa diktens bild som något i stil med ”dikternas dikt” eller ”den perfekta dikten”.

Apollinaire var soldat i första världskriget, och striderna integrerades i hans diktning. ”Åtrå” (1915) är en märklig skyttegravsdikt. Här kombinerar Apollinaire erotik och strid:

Mesnikullen där finns min åtrå

Den är därborta där mina granater slår ner

Och min andra åtrå bortom krigsskådeplatsen

Den talar jag inte om men den finns i mina tankar

Apollinaire passar också på att brassa iväg några granater på de gamla tyska kulturprofilerna Goethe och Nietzsche (d.v.s. både mot de tyska soldaterna och mot den gamla tidens dikt och tanketradition i allmänhet):

Mot skyttegraven Goethe har jag gett eld

Och mot skyttegraven Nietzsche likaså

Helt utan respekt för några gamla storheter

 

Till sist skildrar dikten krigets rena våld:

 

Våldsamma natt o natt ditt fasansfulla skri ur djupet stegras minut för minut

Natt vrålande som en kvinna i födslovåndor

Natt och enbart män

Sin största insats gjorde Apollinaire trots allt med Calligrammes (1918), en samling av ett slags märkliga bilddikter. Dikterna bygger på simultanitet, de ska både ses och läsas samtidigt. Ordet "calligramme" uppfann Apollinaire av "kalligrafi" (skönskrift) och "ideogram" (grafiskt tecken som föreställer själva ordet).

Calligrammes-dikterna har olika teman, tre huvudgrupper är:

  1. Karaktäriseringar av personer i Montparnasse i Paris (dit konstnärskretsen flyttade från Montmartre 1914).
  2. Kärleksdikter till Lou (en av Apollinaires alla förälskelser).
  3. Dikter från kriget.

Texten nedan är en av kärleksdikterna till Lou. Den heter (på svenska) ”Känn igen dig själv”:

 

 

Apollinaires "Känn igen dig själv"

 

Apollinaire tog intryck av italiensk futurism, men stödde andra rörelser som syftade till att bryta mot det traditionella. Och hans diktning står egentligen en bit ifrån flera av de ideal som Filippo Tommaso Marinetti, den italienska futurismens centralfigur, presenterade. Här ett smakprov från Marinettis Futuristiska manifest (1909):

Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan. [...]

en rytande automobil som verkar driven av kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake. [...]

Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet mot kvinnan.

Så vad hände med Marinettis ideal? Ja. Inte blev de den ledstjärna och kulturella förlösning som författaren själv trodde. Våldsromantik, kvinnofientlighet och läskiga likheter med fascism och antidemokrati ledde istället till att många tog avstånd från denna version av futurism.

 

Majakovskij

Kärlek, konst och politik. Inte direkt ovanliga lyriska teman. Ämnena fångade typiskt nog proggarna i Nynningen. 1973 släppte de albumet För full hals, där de hade tonsatt bearbetningar av den ryska poeten Vladimir Majakovskijs dikter.

Den svängiga socialisthymnen ”För full hals” är inget musikaliskt mästerverk, men den är ändå helt oemotståndlig.

 

 

Nynningen

 

Majakovskij var tidigt politiskt engagerad i den ryska vänstern, han blev bolsjevik. En hel del av detta intresse speglas i hans diktning. Men han skrev också om konstnärliga frågor.

Några av Majakovskijs lidelsefulla passioner ventilerades också i lyriken. Mest uppmärksamhet fick det långa, långa förhållandet med Lili Brik. Lili var (inte alls passande) hustru till Majakovskijs förläggare.

 

Majakovskij

 

Många av Majakovskijs bästa dikter är omfångsrika, ibland över femti sidor. Men några har bekvämare format. Till de mer lästa hör antagligen ”Men skulle ni kunna?” (1913) och ”Men ändå” (1914).

”Men ändå” innehåller flera klassiska formuleringar; i avslutningen berättar Majakovskij hur självaste Gud kommer att ta emot hans dikter:

Och Gud ska fälla tårar över boken jag skrev!

Inte ord utan en klump av sammankletade kramper:

och han ska flåsa runt i himlen med mina samlade poem

och andfått läsa upp dem för alla sina bekanta.

Majakovskijs genombrott kom 1915 med långdikten Ett moln i byxor. I prologen, en av de mest lästa delarna, skriver Majakovskij:

Ni ömsinta

vill älska till violiner!

dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.

Men ingen av er kan vända ut och in på er

tills ni blir bara läppar som jag!

Flera av Majakovskijs dikter är episka, de innehåller en berättelse. Höjdpunkten bland dessa är ”En ovanlig tilldragelse” (1920). Här går diktaren i dialog med solen och bjuder in honom på te:

”Hör på!

Vänta lite, ditt ljushuvud,

jag undrar så

om du helt apropå

vill titta in på en kopp te?”

Till sist föreslår solen att de båda ska ge sig av ut i världen tillsammans:

”Vi är kamrater

vi två,

poet, låt oss gå

och sprida ljus över detta grå

Universum.

Jag har mina strålar att lysa med,

och du poet

kan lysa med

dina verser”

Till Majakovskijs höjdpunkter som kärleksdiktare hör ”Brev till Tatiana Jakovleva” (1928). Majakovskij förälskade sig i Jakovleva som var exilryska i Paris. Majakovskij glödde, Tatiana var ljum. I diktens inledning kopplar Majakovskij ihop erotik och nation:

I kyssar på munnen

eller på din hand

i skälvningen hos kroppar

nära mig

ska tändas

samma röda

brand

som flammar

i min

republik.

Tatiana följde aldrig med Majakovskij tillbaka till Ryssland. Detta kommenteras i diktens avslutning:

Någon gång

kommer jag ändå

och tar

dig ensam

eller Paris med dig.

Majakovskij hade en hel del psykiska besvär. En vårkväll 1930 sköt han sig i hjärtat. Eller gjorde han verkligen det? Efter Stalins död spreds rykten om att Majakovskij inte tog sitt liv, utan att han mördades på uppdrag av Stalin. Vem vet?

 

Eliot

Plura Jonsson, rockgubben, har blivit omtalad för svarta bloggar, droger och sex. Jag lärde mig att förstå honom i mina övre tonår.

 

Plura

 

Genom decennierna har Plura byggt upp en originell textvärld som delvis bygger på referenser till konst och skönlitteratur (Conrad, Shakespeare och annat). Förebilden till ”Älskaren från det öde landet” är förstås TS Eliots klassiska långdikt The Waste Land (på svenska Det öde landet) från 1922.

Eliots dikt (som friserades av poetkompisen Ezra Pound) handlar om den mänskliga kulturens torftighet. Ett öde, torrt, ofruktbart land. Eliot (och hans samtid) hade slutat tro på människan, tekniken, civilisationen, Gud etc.

Det öde landet är visserligen en underhållande dikt. Men den är knappast lättläst. Den utmärks av:

  • Fragmentarisering
  • Kraftfulla stilbrott
  • Varianter av ödelandstemat (tomhet, brist på fruktbarhet)
  • Vattensymbolik
  • Svårtillgängliga anspelningar på kulturhistorien

Det öde landet innehåller fem rubricerade avdelningar. Jag skissar innehållet i dem nedan:

 

1. DE DÖDA BEGRAVS

Texten inleds med den klassiska formuleringen: ”April är den grymmaste månaden”. Snart möter du hyacintflickan som varken är levande eller död. Därefter dyker en spåkvinna upp, Madame Sosostris. Hon ser bl.a. ”en folkmassa som går runt i ring”. Människan rör sig alltså inte längre framåt, utan i en (meningslös) cirkel. Över London Bridge strömmar de döda en vintermorgon i denna ”overkliga stad”.

 

2. ETT PARTI SCHACK

Avdelningen startar med en beskrivning av en överlastad interiör, antagligen en symbol för ytlighet? Därefter gestaltas en vardaglig pubscen. En dialog om kärlek, krämpor och abortmedel varvas med personalens utrop vid stängningsdags: ”DRICK UPP NU STÄNGER VI”.

 

3. ELDSPREDIKAN

Här får vi veta att nymferna har försvunnit. Themsen är istället fylld med skräp. Den antike siaren Tiresias gör entré, han bevittnar en fullständigt kärlekslös erotisk scen. Därefter får vi några bilder från London och Kartago: ”I lågor i lågor i lågor i lågor”.

 

4. DÖDEN GENOM VATTEN

Detta är diktens kortaste avsnitt, det innehåller ett märkligt dödstema.

 

5. VAD ÅSKAN SADE

Partiet inleds med diktens mäktigate ökenscen: total törst och torka. Men man kan ana att regnet är på väg: ”Sedan en fuktig vindpust som förde med sig regn”. Avdelningen övergår i en indisk scen. Åskan talar: ”DA”, och några utryck från Upanishaderna bär upp dialogen. Avslutningsvis möter du Fiskarkungen som undrar: ”Skall jag åtminstone få ordning på mitt land?”. Alltsammans mynnar i upprepningar av ”shantih”, ett sanskrituttryck för ”den frid som övergår allt förstånd”.

 

Det är lätt att köra fast när man läser Det öde landet. Men den har faktiskt en hel del att ge läsare idag. Visst bär många av oss på ett slags inre öde landskap?

Mitt tips är att läsa dikten ett par gånger på raken och inte haka upp sig alltför mycket på Eliots svårtillgängliga hänvisningar till kulturhistorien. (Hans referenser känns ibland mer än lovligt kultursnobbiga.)

 

Eliot 

 

Ödelandstemat dyker upp i fler av Eliots dikter, t.ex. ”The hollow men” (1925). Här kommer utdrag ur två delar av dikten:

This is the dead land

This is cactus land

Here the stone images

Are raised, here they receive

The supplication of a dead man´s hand

Under the twinkle of a fading star.

– – –

This is the way the world ends

This is the way the world ends

This is the way the world ends

Not with a bang but a whimper.

Eliots De knepiga katternas bok (1939) har ett betydligt enklare tilltal. Av denna rimmade volym har kompositören Andrew Lloyd Webber gjort musikalen Cats, en gigantisk succé.

 

Kafka

Tillvaron är ogripbar. Absurd. Livet är en labyrint utan vägar ut. Kafkastämning. Utanför.

En gång i tiden (ja, det var faktiskt för rätt många år sen) var Franz Kafka en av mina idoler. Jag minns att jag köpte en Kafka-tröja. Tröjtrycket föreställde Kafka som karikatyr med en skalbagge i örat. Jag bar tröjan vid särskilt högtidliga tillfällen.

Kafka föddes och växte upp i Prag. Hans författarspråk var tyska, men han talade också jiddisch (Kafka var jude), tjeckiska och en del franska.

I 20-årsåldern lärde han känna Max Brod, poet och litteraturvetare. Brod skulle få avgörande betydelse för Kafka, t.o.m. efter Kafkas död. När Kafka gick bort hade han bara publicerat en bråkdel av sin produktion. Brod sammanställde och gav ut Kafkas manus postumt.

 

Kafka

 

Kafka arbetade som jurist inom statlig byråkrati; skrivandet skötte han på fritiden. Sedan han hade insjuknat i tuberkulos tillbringade han mycket tid på sanatorier.

Två av Kafkas verk räknas idag till världslitteraturens klassiker, nämligen romanen Processen (1925) och novellen Förvandlingen (1916).

Förvandlingen, en berättelse om skuld och tillvarons absurditet, handlar om Gregor Samsa som en morgon märker att han har förvandlats till skalbagge. Han lyckas inte somna om, utan beslutar sig för att finna sig i sin nya situation.

Hans arbetsgivare märker att den plikttrogna Gregor inte har kommit till jobbet och söker upp honom. Efter stor ansträngning lyckas Gregor öppna dörren, men när han visar sig drar sig alla undan. Gregor isoleras på sitt rum. Endast systern Greta besöker honom och förser honom med proviant. Men hon lyckas inte dölja sitt äckel inför den förvandlade brodern.

Gregor finner sig allt mer i sin nya skalbaggetillvaro, han börjar t.ex. klättra på väggarna. Men i familjens hus är det tyst, förvandlat, sorgset. När Gregor vågar sig utanför rummet, svimmar hans mor och hans far kastar frukt på honom. Gregor skadas och får en inflammation. Gregor anar till slut att han måste offra sig själv för familjens bästa.

Berättelsen är absurd, overklig, men den är skriven i en märkligt saklig stil. Denna spänning ger hög litterär effekt.

En liknande rapportprosa präglar Processen. Men här är stämningen möjligen mer mardrömlik och destruktiv.

Processen handlar om Josef K., en banktjänsteman som på sin trettioårsdag blir anhållen och anklagad för ett brott. Romanens inledning är nära nog klassisk:

Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.

Märkligt nog får Josef aldrig veta vilket brott det rör sig om. Han får visserligen fortsätta att arbeta, men kallas ideligen till förhör.

I de märkliga, hotfulla korridorerna i förhörskomplexet går han vilse. Han försöker förklara sin oskuld för juristerna, men lyckas inte. Även Josefs kamrater stödjer honom. Men allt är resultatlöst, och Josef får aldrig ens se domaren.

Ett år senare, dagen före Josefs födelsedag, kommer domen. Detta är romanens avslutning:

Men på K:s strupe lade sig den ene herrns händer, medan den andre stötte kniven i hans hjärta och två gånger vred den runt [...]

– Som en hund! sa han, det var som om skammen skulle överleva honom.

Romanen kan tolkas på flera sätt. En berättelse om individens trängda position i det moderna samhällets byråkrati? En resa i psykets irrgångar? En betraktelse av existensens obegriplighet?

Processen och Förvandlingen har en tendens att skymma andra delar av författarskapet. Kafka skrev nämligen en rad noveller under slutet av 10-talet som når alltför få läsare idag, däribland ”I Straffkolonin”, ”En svältkonstnär”, ”Domen” och ”En läkare på landet”.

I ”I straffkolonin” förevisar en officer en extremt plågsam avrättningsmaskin, i ”En svältkonstnär” utövar en man sin konst, nämligen att dag efter dag klara sig utan mat.

”Domen” lär Kafka själv ha värderat högt. Affärsmannen Georg Bendemann, som bor tillsammans med sin svage, sjuke far, får en väldig överraskning. Pappans krafter visar sig vara större än beräknat. Kafkas relation till sin verklige far var komplicerad. Kanske är det denna relation som gav honom inspiration till Domen.

I ”En läkare på landet” ger sig en plikttrogen läkare iväg i oväder till en sjuk ung man. Resan och mötet utvecklas till en mardröm.

Kafkas mer okända noveller håller samma litterära nivå som hans mer kända texter. De har dessutom samma utpräglade Kafkakänsla.

 

Woolf

Det är nästan nåt mytiskt med Virginia Woolf. Kanske beror det på hennes utmanande böcker, kanske på hennes person. Jag vet inte.

Woolf är berömd för främst två saker: sin drivna romankonst och sin feminism.

 

 

Woolf 

 

Hennes mest lästa feministiska text heter Ett eget rum (1929). Det är en lång essä skriven på ett sällsynt levande språk. Virginia Woolf har fått uppdraget att hålla en föreläsning på temat ”kvinnorna och romanen”.

Men hon låter ämnet svälla och gör snarare en granskning av förutsättningarna för kvinnligt skapande. Essäns mest berömda del handlar om en (fiktiv) syster till William Shakespeare.

Under tiden kan vi anta att hans [Williams] utomordentligt begåvade syster stannade kvar i hemmet. Hon var lika äventyrslysten, lika fantasirik, lika pigg på att se världen som han var. Men hon blev inte satt i skola [...] Då och då tog hon fatt på en bok, kanske någon av broderns, och läste några sidor. Men så kom föräldrarna in och sade åt henne att stoppa strumporna eller hålla ett öga på pölsan och inte fåna sig med böcker och papper.  

Woolf ser förutsättningarna för kvinnans konst i ”ett eget rum” (snarast en generell bild för utrymme i tid och rum för skapande).

För det är min tro att får vi leva något sekel eller så [...] då kommer tillfället, och den döda diktarinnan, som var syster till William Shakespeare, kommer att ikläda sig den kropp som hon så ofta har fått avkläda sig.

En annan inflytelserik könspolitisk text är romanen Orlando (1928). Romanen filmatiserades i början av 90-talet. Orlando handlar om ynglingen Orlando som föds i 1500-talets England. Han väljs av drottningen till hennes favorit med uppmaningen att aldrig åldras.

Den androgyna Orlando följer i stort sett drottningens uppmaning. Han/hon lever nämligen vidare in på 1900-talet utan att åldras. Under resans gång hinner Orlando testa flera identiteter. Väl framme i Woolfs samtid hittar Orlando sig själv.

Woolf ställer frågan: Vad händer när vi upphäver sociala och existentiella livsvillkor som kön, tid, åldrande, social status etc.? Förebilden till Orlando lär Woolf ha funnit i Vita Sackville-West, som Woolf hade en lång relation med under 20-talet.

Woolfs mest kända verk är antagligen romanen Mot fyren (1927). Handlingen är enkel: Professor Ramsay gör en utflykt till en fyr tillsammans med sina barn.

Men Woolfs berättelse är trots intrigens enkelhet inte alls banal. Romanen får sin karaktär genom ständiga synvinkelskiften, läsaren pendlar mellan de olika karaktärernas intellekt. Och symbolspråket är svårgripbart: Fyren blir en symbol för frihet? Utflykten är en uppgörelse inom familjen och mot samhället?

En mer lättillgänglig roman av Woolf heter Flush (1933). Romanen kan vid första anblicken verka vara en bagatell, den handlar nämligen om en hund. Boken är en biografi över den brittiska 1800-talspoeten Elizabeth Barrett Brownings hund Flush.

 

Elizabeth Barrett Browning

 

Flush är en rödbrun cockerspaniel, Elizabeths följeslagare både i sjuksängen i London och i Italien, dit hon flyttar tillsammans med Robert Browning.

Perspektivet ligger hos den kloka och observanta hunden, och hans tankar är fulla av infall och reflexioner om mänskligt beteende. Berättelsen präglas av gott sinnelag och eftertänksam humor.

Har du förresten sett filmen Timmarna? Här spelar Nicole Kidman Virginia Woolf, och en av filmens grundstenar är Woolfs roman Mrs Dalloway (vars arbetstitel var just ”Timmarna”).

 

Hemingway

En vår i mitten på 90-talet reste jag och två kompisar, Johan och Fredrik, till östra Afrika. Det blev en dramatisk resa. Jag glömmer den aldrig. Vi var naiva och hungriga.

En ny värld. Nairobi. Massajer. Geparder. Stamfolk. Serengeti. Gorillor. Ngorongoro. Elefanter. Dar es-Salaam. Regnskog. Victoriasjön.

När vi vandrade uppför Kilimanjaros sluttningar följde vi faktiskt samma led som Ernest Hemingway tog på sin tid. Afrikas högsta bergsområde inspirerade Hemingway till novellen ”Snön på Kilimandjaro” (1938).

 

Hemingway

 

Texten handlar om det äkta paret Harry och Helen, som har slagit läger vid bergets fot. De väntar på hjälp eftersom Harry har drabbats av svår kallbrand i benet.

Harry ser tillbaka på sitt liv. Han känner förakt för sin ineffektivitet och visar hat mot sin (alltför rika) fru. De grälar. På kvällen närmar sig döden. Harry faller i dvala och drömmer om att han räddas och flygs mot Kilimanjaros snöklädda topp. När Helen väcks av hyenorna har Harrys hjärta slutat slå.

En kulturell myt. Undergångsmärkt och sentimental. Äventyrlig och macho. Han kallade sin prosastil för ”isbergsteknik”, en tiondel syns, nio tiondelar ligger under ytan. Opersonligt. Reducerat. Objektivt. Ekonomiskt.

Hur utvecklade Hemingway sin litterära stil? Antagligen spelade hans journalistiska bakgrund en viss roll. Men kontakterna med Gertrude Stein i Paris var säkert viktigare. Stein var en centralfigur inom kulturlivet i Paris under första delen av 1900-talet.

 

Gertrude Stein

 

Hemingway har blivit berömd både för sina romaner och noveller. Hans mest kända romaner är nog Farväl till vapnen (1929) och Att ha och inte ha (1937).

Men egentligen lämpar sig Hemingways stil bäst för mindre format: noveller och kortromaner. Till hans litterära höjdpunkter hör kortromanen Den gamle och havet (1952) och ovan nämnda ”Snön på Kilimandjaro”.

En annan karaktäristisk Hemingway-text är ”En kort tid av lycka för Francis Macomber” (1938). Texten handlar om paret Macomber från USA. De har rest på storviltsjakt till Afrika i sällskap med en engelsk jägare, Robert Wilson. Jakten blir ödesdiger.

Flera av Hemingways korta noveller är mästerverk. ”Hämnarna” (1927) har en riktigt lyckad dialog, och ”Soldat kommer hem” (1925) handlar om en desillusionerad och krigsmärkt soldat.

 


Frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2008-12-08 av Fredrik Sandblad