Sjökungens väldiga mark

 

Det är som bäst när våren närmar sig. Då blir kvällarna långa.

Jag bor på en höjd. Ibland (när månen vågar gå till väders) tar jag min skateboard nedför berget. Längs cykelvägen, under järnvägen, fram till sjön. Ja, det blir ett jävla rull.

Jag kraschar oftast mot en husvägg. Det gamla elverket. Jag ligger med näsan i kullerstenarna. Knäskålen ur led. Några skrapsår på händerna. Sprucket ögonbryn. Alltid samma legendariska vurpa.

När jag smärtsamt rullar över på rygg ser jag honom. Peter Wieselgren. Nykterhetskämpen och poeten. Han sträcker sin högerhand i en predikantgest ovanför mitt huvud. Men mig säger han egentligen ingenting.

Wieselgren står staty utanför Växjös gamla elverk, som idag är IOGT-NTO:s lokaler. Han är bara försmaken av det kulturhistoriska eldoradot i Linnéparken alldeles norr om Växjösjön.

Innan jag reser mig vrider jag knät på plats. Sen tvättar jag mina sår, kedjeröker några smålyxiga centralfranska cigariller, sträcker på mig. Tänker på sånt jag älskar och sånt jag hatar. Rider mitt sinne tills jag hittar den där inre platsen som håller mig samman.

Sen tar jag brädan under armen och haltar mot parken. När jag kliver in i parken slår marken (stenhårt) an ett långt och lågt ackord i dur. Booooiiiing. Det är som en ny level i ett gammalt dataspel.

Här i sydvästra hörnet av Linnéparken står Carl von Linné, den gamle blomsterkungen, portvakt. Hans byst sitter på en piedestal mitt i en rabatt. Tänker han släppa in mig?

Jag mutar den nervösa och självmedvetna blomsterkungen med latinsk syntax och några torkade körsbärsblommor. Vi pratar om hans lappländska resa. Han berättar knotigt, egensinnigt och kraftfullt.

Plötsligt avbryter han sin reseskildring. –Den här jävla krusade peruken är som ett skrik av en gast. Den kliar!

Linné vinklar sina ögon uppåt mot sin lockiga huvudbonad. Linnés byst är hjälplös, utan armar.

–Jag hjälper dig, säger jag och kliver fram genom rabatten till bysten på piedestalen. Jag klipper med säker hand håret på blomsterkungen. Lockarna faller sakta mot marken som löv.

–Tack! Kliv nu in i min park, säger han, ler och nickar.

Jag följer givetvis Linnés uppmaning. Runtomkring växer lind och kastanj. Här i parken finns inga gränser, inget som skiljer på rörelse och vila, historia och nutid.

På avstånd får jag syn på det där särskilda trädet. Jag tar en pil ur kogret, spänner bågen och skjuter av. Ett fantomskott. En projektil som träffar. Mitt på stammen. Parkträdet rycker till. Sen vänder hon sig förföriskt bort, ruskar långsamt kronan och låter klänningen av kvistar glida ner från dalarna. Hon är min. Hehehe. Ja, jävlar.

På andra sidan den fallna dräkten ligger Växjö domkyrka. Kyrkan dominerar miljön. Den är av medeltida ursprung, men har i hög grad präglats av renoveringar genom historien. Kyrkan låg från början på en liten halvö i Växjösjön, men vattnet sänktes i början av 1800-talet. Parken runt kyrkan är alltså en gammal sjöbotten.

 

 

Växjö domkyrka

 

En gång för länge sen var kyrkan modern. Den stod för det nya. Modern som en månlandare på 60-talet. Idag är den knappast modern. Men den är hög. 63 meter. Växjös högsta byggnad luktar alltid stearin.

Det kraftiga västtornet är kvar från den första domkyrkan. Jag ställer mig framför det, stirrar på den mäktiga fasaden. Exteriören är faktiskt asymmetrisk. Fönster och utsmyckningar har ojämna placeringar. Det passar mig. Jag har alltid gillat det oregelbundna.

Jag går fram till entrén och fäller ut mina läppar. Jag spänner ut min mun maximalt och trycker den runtom hela porten. Och sen blåser jag för att få ton ur kyrkflöjten. Det dröjer några sekunder, sen kommer ljudet. Det låter som en tvärflöjt. Kulturhistorien är ett dolt instrument. Alla som vill kan lära sig spela.

Jag går in i flöjten. Jag är mest intresserad av inventarierna. Glasarbeten av bl.a. Erik Höglund. Liturgisk inredning av Jan Brazda. Altarmatta av Ulla Gowenius (vävd hos Märta Måås-Fjetterström).

Höjdpunkten är dock det senmoderna altarskåpet Fiat Lux ("Från mörker till ljus") av den legendariske glaskonstnären Bertil Vallien. En gigantisk glaspjäs, full av mystik och symboler.

Vad hittar jag mer i den väldiga stenkatedralen? Här borde finnas lönndörrar, tänker jag. Dörrarna borde leda till helt nya rum, kanske katakomber? Världar av relikskrin, vigvattenkällor och nitlotter? Kanske en sakral grotta? Med självlysande vackra ödlor i? En och annan labyrint?

Men jag hittar inga lönndörrar. Istället går jag upp i predikstolen. Harklar mig i micken. Testar min röst. Jag har hört att domprosten alltid har fusklapp med sig i predikstolen. Visst är det märkligt? Inte ens herdarna själva vet bättre. Alla verkar leta efter ett säkert lod i mörkret. Nått som visar vertikalerna.

Jag går ut ur byggnaden. På den stenlagda kyrkplanen framför porten står Sankt Sigfrid, enligt traditionen Växjös första biskop. Legenden säger att Sigfrid, ärkebiskop av York i England, kom till Värend med sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman för att missionera. De uppförde (efter en religiös vision) en kyrka vid nordstranden av Växjösjön.

När Sigfrid for till Västergötland för att döpa Olof Skötkonung i Husaby källa mördade en grupp virdar (under ledning av Gunnar Gröpe) Sigfrids systersöner.

Sigfrid återvände till Växjö och möttes av en grotesk syn: Systersönernas avhuggna huvuden flöt i ett träkar på Växjösjön. Den nydöpte kungen blev tvärilsk, tågade in i Värend och tvingade förövarna att betala guld och silver i bot. Sigfrid vägrade ta emot skatterna, men såg till att kyrkan istället fick markegendomar i fruktbar jord i mitt i Värend.

Nu när jag ändå står öga mot öga med Sigfrid känner jag mig tvungen att ställa frågan: 

–Är Sigfridslegenden verkligen sann? –Knappast, svarar Sigfrid med darrande röst och ruskar på huvudet, inte ett ord, jag är rakt igenom en skröna.

Sigfrid är tårögd inför sitt falska öde. Jag ger honom en klapp på axeln. –Mig gör det inget att du inte är sann, tröstar jag, själv är jag inte heller så noga.

Jag ställer mig precis jämte Sigfrid. Jämför oss med varandra. Märker att vi inte är ett dugg lika. Han är nämligen en legend och mitt skägg brinner som en bengalisk eld i kvällsljuset.

Jag lämnar Sigfrid. Istället går jag barfota på glödande kol i mitt inre. Jag älskar att se djur som slickar sina nyfödda ungar rena. Jag älskar att sträcka ut mina fingrar mot fjärilarna. Ibland längtar jag efter den gamla tidens hästar, hästar med varma ögon som reser sig och sparkar bakut. Och jag älskar att sticka ner fingrarna i den mörka, fuktiga jorden.

Marken är en park. Parken har en källa. Källan har en mynning. Mynningen finns på ett gevär. Geväret har en pipa. Pipan hänger på en läpp. Läppen sitter på en kropp. Kroppen multnar i marken. Marken är en park.

Så kliver jag ur mitt inre och går till domkyrkans nordsida. Där ligger Karolinerhuset, ett rejält guldrött hus i sten med gräddljusa fasadpilastrar. Karl XII:s monogram regerar över porten. Byggnaden uppfördes 1715 för Katedralskolan och användes som skolhus fram till 1850.

Här har flera kulturprofiler passerat. Den unge Carl Linnaeus (senare blomsterkungen alltså) tillbringade elva år i denna skola. Och skalden Esaias Tegnér höll faktiskt det första av sina berömda skoltal i Karolinerhuset. Talet handlade passande nog om Linné.

Tegnér sitter idag staty på en tron utanför byggnaden. Jag upptäcker på långt håll en fuktig glans i skaldens hampgula öga. Det ser ut som om han har hjärtat utanpå bröstet.

Jag går fram och presenterar mig. Sen pratar vi om fåglar. Flyttfåglarne och andra fåglar. Vi har vingar av tusen fåglar över våra huvuden. En skedstork drar bannemej in från Holland. Hökars vingslag. Allt är möjligt i Tegnérs värld.

Plötsligt reser sig den store skalden från tronen. Han tokflaxar med armarna och kastar sig ut från stenfundamentet. Han faller tungt. –Jag är ju ingen fågel, kvider han från marken. Men jag kan skilja på ljudet från vita och svarta tangenter.

Tegnér gör mig uppmärksam på det pianospel som sipprar ut från kyrkan. –Pianots vita och svarta tangenter är som duvor och korpar, säger han. Hör du skillnaden, gosse? Har du ord för både det milda och det vilda?

Jag lämnar förbryllad Tegnér på marken, går med brädan under armen vidare mot kyrkans östra sida, kortsidan bakom koret. I den yttre korväggen hittades vid en renovering på 1800-talet en inmurad runsten. Den flata stenen hade helt osentimentalt använts som byggmaterial. Idag står den utanför kyrkans östra gavel.

 

 

Runstenen vid Växjö domkyrka

 

Stenen är liten, oansenlig och innehåller – så vitt jag kan förstå – åtminstone en rejäl felristning. I tillrättalagd översättning låter texten såhär:

Tyke – vikingen Tyke – reste stenen efter Gunnar, Grims son. Gud hjälpe hans själ!

Det är klart att jag blir nyfiken. Vem var han, den där vikingen Tyke? Var finns han nu?

Han är nog en av rymdens alla kolsvarta kristaller, tänker jag. Det är snart nya tider. Världen vrider sig och ömsar skinn.

 

 

Runpoesi

 

En stor del av de skandinaviska runstenarna är rätt stereotypa. Ofta innehåller de (precis som stenen vid Växjö domkyrka) namnet på en död person, namnet på den som reste stenen och en kristen bön (eller ett kors). Ibland kompletteras texten med nått ortnamn och ristarens namn.

Runinskrifterna är Skandinaviens äldsta skriftspråkliga uttryck. Vi vet inte säkert hur runraden (den s.k. futharken) uppkom. Men antagligen skedde det omkring Kristi födelse i södra Danmark med det latinska och i viss mån grekiska alfabetet som förebild.

Min gissning är att några inflytelserika hövdingar (iklädda stridshjälmar i metall med skrämmande rovfågelsemblem) på ett rådslag helt enkelt enades om hur tecknen skulle se ut och ljudas.

Antagligen har det ristats en hel del runor i trä. Tecknen bygger ju på vertikala stavar, helt i linje med träets längdriktning. Men trä förmultnar, och idag återstår i stort sett bara inskrifter i sten och i viss mån metall (vapen, kyrkklockor etc.)

Den äldre futharken hade 24 tecken, men den finns bara på ett fåtal stenar, t.ex. Möjbrostenen i Uppland och Björketorpsstenen i Blekinge. Björketorpsstenen har jag besökt två gånger, och stenen är verkligen mäktig. Fyra meter hög. Dunkel.

Inskriften är från 600-talet och innehåller en förbannelse mot den som stör stenens frid:

Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke ska ständigt plågas av arghet (=ont sinne). Svekfull död ska träffa honom. Jag spår fördärv.

Huhuhu. Jag håller tassarna borta. Den äldre futharken reducerades i den yngre futharken till 16 runor. Och den stora mängden inskrifter är utförda med dessa tecken.

Många inskrifter är, som sagt, stereotypa, men några är faktiskt riktigt litterära. Den mest kända är Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland. Jag besökte den en glimrande och kylig vårdag för några år sedan. En praktfull upplevelse.

 

Rökstenen

 

Röktexten är lång, bitvis svårtydd och i några partier skriven med chiffer. Den mest berömda passagen är en strof på fornyrdislag, ett fornnordiskt versmått. På fornsvenska låter strofen:

 

Rēð ÞjoðrikR

hinn þurmoði

stilliR flutna

strąndu HræiðmaraR.

SitiR nū garwR

ą guta sīnum,

skjaldi umb fatlaðR,

skati Mæringa.

 

I översättning: "Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingars främste."

Fornyrdislag är vanligt i den isländska eddadiktningen, och stroferna är (i idealfallet) uppbyggda såhär:

  • Åtta rader
  • Fyra stavelser per rad
  • Allitteration (=initialrim, t.ex. ”Stock och Sten”) sammanbinder raderna
  • Strofen delas i två halvstrofer
  • Varje halvstrof utgör en syntaktisk enhet

En annan sten med ett visst litterärt anspråk är Gripsholmsstenen i Mariefred. Den är en av ett trettiotal s.k. Ingvarsstenar, som handlar om Ingvar den vittfarnes mytomspunna vikingatåg. Stenen är rest över Ingvars bror Harald. Inskriften avslutas med en halvstrof på fornyrdislag. På fornsvenska låter texten såhär:

 

Tola let ræisa stæin þennsa

at sun sinn Harald, broður Ingvars.

ÞæiR foru drængila

fiarri at gulli

ok austarla

ærni gafu,

dou sunnarla

a Særklandi.

 

På modern svenska betyder raderna: ”Tola lät resa denna sten efter Harald, Ingvars bror. De for modigt (?) fjärran efter guld och gav örnen föda österut, de dog söderut i Särkland."

Vi får alltså veta att vikingatåget gick österut, över Gårdarike (Ryssland), för att ta krigsbyte. Att vikingarna ”gav örnen föda” är en metafor (s.k. kenning) som innebär att de dödade fiender. Vikingatåget fortsatte sedan söderut, där äventyrarna dog i Särkland (kalifatet av Bagdad vid Kaspiska havet).

En annan smålitterär runsten är Karlevistenen på Öland. Den har hamnat lite undanskymt på det öländska Alvaret men är väl värd ett besök.

 

Karlevistenen

 

Texten är delvis skriven på det extremt prestigefulla versmåttet drottkvætt, som är vanligt i den isländska skaldediktningen. Versmåttet påminner en del om fornyrdislag men har ett styvare regelverk.

Karlevistenen, rest efter en dansk hövding, inleds med ett avsnitt på prosa: ”Denna sten blev satt efter Sibbe den gode, Foldars son, men hans följe satte på ön detta minnesmärke”. Sedan följer drottkvættstrofen.

 

fulkin likr hins fulkþu

flaistr uisi þat maistar

taiþir tulka þruþar

traukr i þaimsi huki

munat raiþ uiþur raþa

ruk starkr i tanmarku

aintils iarmun kruntar

urkrantari lanti

 

Strofen är (som du säkert märker) inte alls lätt att begripa, men kanske kan du åtminstone uppleva något av versmåttets komplexa uppbyggnad. En vedertagen tolkning låter såhär:

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, ”stridernas Truds arbetare” i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark Vagn-Vidur på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark.

Strofen innehåller flera svårtillgängliga kenningar. Här kommer några av nycklarna till bildspråket:

  • Trud är ett gudinnenamn, och ”stridernas Truds arbetare” betyder ungefär ”hövding”.
  • Vidur är ett av asaguden Odens många namn, men här används det om den döde hövdingen. Vagnen är ett skepp, och uttrycket ”Vagn-Vidur” betyder alltså ”skeppshövding”.
  • ”Sjökonungens väldiga mark” är helt enkelt en metafor för ”havet”.

Varje dag går mot en skymning. Runristandet stagnerade (hastigt) under tidig medeltid, och futharken ersattes av det latinska alfabetet. Hur såg då det skönlitterära landskapet ut i Sverige under resten av medeltiden?

 

 

Medeltidens litteratur

 

Innan Sverige blev Sverige styrdes landområdet av små politiska enheter, ofta med tung förankring i ätter. Antagligen känner du till Jan Guillous berättelser om Arn och kampen mellan Folkungaätten, den sverkerska ätten och den erikska ätten under 1100- och början av 1200-talet?

 

Arn gestaltad av Joakim Nätterqvist

 

På 1200-talet började de olika landskapen teckna ner sina lagar. Den äldsta fullständiga lagtexten på svenska är Västgötalagen från 1280-talet. Först i mitten av 1300-talet samlade kung Magnus Eriksson de viktigaste delarna ur de olika landskapslagarna i en Landslag och en Stadslag.

De medeltida lagtexterna har sin grund i muntliga förlagor. De utmärks av berättande, rytmik, konkretion och ordspråksliknande vändningar, och de står således långt, långt ifrån vår tids lagspråk.

Landskapslagarna har åtminstone vissa litterära kvaliteter. Dessutom är de rent allmänt både charmiga och upprörande att läsa. De speglar medeltidens sätt att se på arv, bröllop, dop, kön, egendom och annat.

Västgötalagen har en tydlig straffskala för mord. Boten blir hög om man dräper en västgöte, betydligt lägre om man dräper en smålänning, och ännu lägre om man dräper en utlänning, t.ex. en engelsman.

 

*          *          *

 

Stormannakvinnan och lagmansdottern Birgitta Birgersdotter står nog för det främsta författarskapet under svensk medeltid. Efter sin död helgonförklarades Birgitta (efter ivrig propaganda från barnen), och sen dess kallas hon Den heliga Birgitta.

Birgittas Uppenbarelser är nedtecknade religiösa syner och gudomliga budskap. Ofta för Kristus, Maria, en ängel eller något helgon ordet.

 

Den heliga Birgitta

 

Uppenbarelserna är innehållsligt och stilistiskt breda: Sakral extas, eftertänksam meditation, innerlig bön, politiska inlägg, personliga vendettor etc. varvas. Ibland bryter överraskande vardagsbilder igenom, som i mejeriliknelsen nedan:

 

Du skall vara såsom en ost

och din kropp som ett ostkar,

där osten skall behandlas.

Så skall din själ

så länge knådas och renas

att kropp och själ

finner sig väl tillsammans

och köttet lyder anden

 

Uppenbarelserna nedtecknades (på latin av en sekreterare) sent i Birgittas liv. Hon hade visserligen haft religiösa upplevelser redan som barn, men efter makens, Ulf Gudmarsons, död 1344 ökade de i frekvens. Maken insjuknade under parets pilgrimsresa till Santiago de Compostela och avled efter hemkomsten.

Birgitta levde sedan nunneliv under en tid i Alvastra kloster vid Ombergs fot just öster om Vättern. (Klosterruinen finns fortfarande kvar, den är full av mystik och väl värd ett besök!) Men Birgitta beslöt senare att grunda klostret i Vadstena.

Hon spenderade mycket tid i Rom och genomförde en pilgrimsresa till Israel. Där fick hon flera riktigt tunga uppenbarelser, bl.a. en groteskt detaljerad vision av Kristus korsfästelse.

 

*          *          *

 

Till medeltidens religiösa litteratur hör legenderna. (Ordet "legend" lär förresten betyda ”det som bör läsas”, men många av legenderna tycker jag gott att du kan avstå.) Legenderna författades som regel på latin (som ju var kyrkospråket i hela Europa vid den här tiden) men översattes ibland till folkspråken.

En legendsamling på svenska är Själens tröst, där klassikern Sankt Göran (ibland Örjan) och draken ingår. Det är en typisk legend: Mörker och ljus kolliderar, men med lite frälsning på slutet ordnar sig alltihop.

 

Sankt Göran och draken

 

En drake plågar människorna i staden Solena. De tvingas att offra medborgare till drakföda, men riddarhjälten Sankt Göran räddar en dag den tjusiga prinsessa som draken just har på gaffeln, frälser staden och ser till att framtiden går i kärlekens tecken. Feel-good.

 

*          *          *

 

Erikskrönikan, författad av en okänd person omkring 1330, är den äldsta av de medeltida rimkrönikor som skildrar tidens politiska liv i Sverige. Andra (men mindre lästa och betydligt sämre) krönikor är Sturekrönikan och Karlskrönikan. Genren har sina förebilder på kontinenten, i Frankrike, Tyskland etc.

Erikskrönikan är skriven på versmåttet knittel (parrimmade rader med 4 betonade stavelser) och omfattar närmare 5000 rader.

Textens ambition är att teckna en samlad bild av Sveriges politiska historia från före 1250 till kungavalet 1319, då den treårige Magnus Eriksson utsågs till kung. Erikskrönikan är tendentiös: Textens hjälte och huvudperson är (som krönikans titel låter oss ana) hertig Erik Magnusson.

Tidens regeringshistoria kan summeras ungefär såhär:

  • Efter kung Erik ”den läspe och halte” Erikssons död 1250 gavs kronan åt hans unga systerson Valdemar Birgersson.
  • Den nye kungens pappa, Birger jarl, var dock den verklige regenten fram till sin död 1266.
  • Valdemar Birgersson störtades 1275 av sin bror, Magnus ”Ladulås” Birgersson.
  • 1290 tog Birger Magnusson, son till Magnus Ladulås, över kronan.
  • Brödratvisten mellan Magnus Ladulås söner kung Birger Magnusson och hertigarna Erik Magnusson och Valdemar Magnusson resulterade i ”Nyköpings gästabud”, där hertigarna förlorade livet och Birger makten.
  • Hertig Eriks son, Magnus Eriksson, valdes till kung 1319.

Erikskrönikans styrka ligger i åskådlighet och konkretion. Krigsförberedelser och tumult i strider skildras t.ex. utförligt. Ära. Plikt. Långt från sentimentalitet.

En klassisk passage i texten är korståget till Tavastland (ett landskap i södra Finland). Erik den läspe och halte har bett sin svåger, Birger jarl, att leda kampen. Här anländer soldaterna till hedningarna.

 

The toko thera baner oc gingo a land
them crisno gik ther wäl j hand
thera skiölla loto the ther skina
ouer alt thz land ok hielma sina
The willo thera swerd gerna fresta
vpa the hedna taffwesta
Som iak wenter at the giordo
gul ok sölff ok starka hiorde
The taffwesta tha vndan runno
the hedno tappado the crisne wnno


Avsnittet kan omformuleras såhär: Svenskarna tog sitt banér och gick i land. Sköldarna och hjälmarna lät de skina vida omkring i landet. Men de ville pröva sina svärd på de hedniska tavasterna. Tavasterna tvingades då på flykt. De hedniska förlorade, de kristna vann.

Även fester, till exempel Birger Magnussons bröllop i Stockholm 1298, skildras med omsorg i detaljerna.

 

konung birgers bröllop waar

ther epter jnnan thz tridhia aar

j stokholm war tha mykin gläde

oc var thera bröllops klädhe

aff baldakin ok blint (=sidentyger)

 

– – –


Ther war godh kost ok ädla siid

ok all the gläde man torffte wid

miöd ok öll ok kerssedrank (=körsbärsvin)

ok wiin bade röth ok blankt (=vitt)

Ok stolte herra baro thera kaar

swa som them til retta baar

Ther war engin glade affaat

then dagh forgik tha kom the nat

huar man sith herberge sökte

huar giorde swa som honom tökte

summi drukko oc summi gingo at sowa


Erikskrönikans klimax är Nyköpings gästabud. Den lömske kung Birger Magnusson gör en kupp mot sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Han bjuder in dem med löfte om försoning. Men istället fängslar och dödar han dem. I avsnittet nedan sitter hertigarna (till kungens fröjd) inlåsta i fängelsehålan.

 

Thera halsiern waro thiok oc breed

ok slaghin i mwrin samwleedh

Som the skullo sithia ther ä oc ä

thz lyste konungenom wäl ath see

Thera pina ok thera nödh

han war orädder wm thera dödh

 

Avsnittet betyder ungefär: Deras halsjärn var tjocka och breda och slagna i muren som om de skulle sitta där för alltid. Det behagade kungen att se deras pina och nöd, och han var inte rädd för att de skulle dö.

 

*          *          *

 

För många år sedan tillbringade jag en tid på Färöarna, den märkliga lilla ögruppen i Atlanten. Där mötte jag ett ännu alldeles levande medeltida kulturuttryck: kvad-dansen (eller balladdansen).

I centrum av ringdansarna fanns en försångare som sjöng verserna, medan övriga klämde i med omkvädet. Två steg år vänster, ett åt höger. Världar av dråp, otrohet, älvor, legender, bravader och annat öppnades.

En balladtradition lik den färöiska har funnits i hela Norden, men i Sverige är dansen sedan länge insomnad. Balladerna är trots allt ett av de tyngsta litterära uttrycken på svenska från medeltiden. Jag gissar att de mest kända balladerna är Ebbe Skammelsson, Herr Olof och älvorna och Holger Dansk och Burman.

Ebbe Skammelsson är ett svart relationsdrama. Ebbe sviks av sin bror Peder och sin fästmö Lucie, när han under en period tjänar i kungens gård. När Ebbe återvänder till hemtrakten står nämligen bröllop mellan Peder och Lucie.

Ebbe fylls (såklart) av sanslös vrede. Upplösningen blir blodig (helt i nivå med t.ex. Quentin Tarantinos våldsromantik):

 

Det var Ebbe Skammelsson,
han sitt svärd utdrog,
det var liten Lucie,
hon under hans fötter dog.


– – –


Det var Ebbe Skammelsson,
tog sin brune brand (=svärd),
och det var Peder, hans broder,
han dödde för hans hand.

Hans fader fick sitt banesår,
hans moder miste sin hand;
förty träder Ebbe Skammelsson
så mången vill stig över land.

 

I Herr Olof och älvorna visar naturen sin makt. Riddaren Herr Olof lyckas på väg till sitt bröllop stå emot älvornas lockrop, men straffas istället med en dödlig sjukdom.

Holger Dansk och Burman berättar om hur Holger befriar en prinsessa från det fasansfulla trollet Burman.

 

Burman håller för staden ut;
han låter sin rumpa kröka (=svansen mellan benen).
"Jag fruktar för Holger dansk;
han skall ock alla försöka!"

– – –

Holger drager sin brune brand,
han glimmar som gullet det röda,
så hugger han Burmans huvud av,
så blodet rann honom till döda.

 

Och kungen lovar Holger sin finaste gåva:

 

"Jag haver icke dotter mer än en,
och hon är given manne,
kan du henne för Burman fria,
så går hon dig tillhanda."

 

*          *          *

 

Känner du till Biskop Thomas? Knappast? Biskop Thomas frihetsvisa är titeln på de avslutande stroferna i Engelbrektsvisan. Texten författades 1439 av biskop Thomas Simonsson i Strängnäs.

Engelbrektsvisan ingår i ett krönikespel om Engelbrekt och Karl Knutsson inför kungavalet 1440. Den hyllar Engelbrekt och dennes frihetskamp mot danskarna under Kalmarunionen. Den senare och mest berömda delen av dikten (som alltså kallas Biskop Thomas frihetsvisa) lovsjunger nationell frihet och rätt till självbestämmande. Textens mest kända strof låter såhär:

 

Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära.
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

 

Nog har Biskop Thomas rader en och annan likhet med Björn Afzelius Sång till friheten från 1982?

 

Du (=friheten) är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
som vindarna
som vågorna
som fåglarna
som blommorna på marken


Afzelius sång är en svensk tolkning av en visa av kubanen Silvio Rodríguez Domínguez. Frihet (politisk eller själslig) är helt klart ett tema för varje tid och för varje krok av världen.

 

 

Litteratur på 1500- och 1600-talet

 

Under de sista tusen åren har Skandinavien gått igenom (åtminstone) tre riktigt stora ideologiska förändringar: kristnandet omkring år 1000, reformationen under 1500-talet och sekulariseringen under 1900-talet.

Alla dessa brytpunkter har inneburit språkliga och litterära förändringar. Med kristendomen följde (som jag har beskrivit ovan) t.ex. religiös litteratur och skriftkultur.

Reformationstiden innebar visserligen inte någon större litterär frammarsch. Jag kan just nu bara minnas att jag läst en enda skönlitterär text från 1500-talet, nämligen den lilla anonyma dikten Gamle man, som skildrar åldrandet med ett vegetativt bildspråk.

Men ur språklig synvinkel var reformationstiden trots allt viktig: Då översattes nämligen Bibeln till svenska för första gången (Nya Testamentet 1526 och hela Bibeln 1541).

Bibelöversättningen kallas Gustav Vasas Bibel, och mannen bakom verket var reformatorn Olaus Petri. Gustav Vasa var förresten skicklig retoriker, och vissa av hans brev (i propagandastil) är fortfarande läsvärda.

 

Gustav Vasa

 

I jämförelse med 1500-talets kärva litterära klimat i Sverige ter sig 1600-talet som rena orgien i språklig estetik. Tidens största folkbok var psalmboken från 1695. Där återfinns faktiskt enstaka ännu idag populära psalmer, bl.a. Israel Kolmodins klassiska sommarhymn Den blomstertid nu kommer.

Under 1600-talet dominerade fortfarande dikten framför prosan. Men jag kommer faktiskt på två lysande undantag: drottning Kristina och Agneta Horn.

Drottning Kristina försökte förvandla Sveriges nationella och konservativa prästkultur till en allmäneuropeisk humanistisk kultur. Hon la stor möda på egen bildning (särskilt fransk), blev god vän med bl.a. filosofen Descartes (”jag tänker, alltså är jag till”), och omgav sig helst med boksynt folk.

 

Kristina

 

Inte alls överraskande uttryckte sig Kristina skickligt i skrift. Hon var flitig brevskrivare, men författade också aforismer och en självbiografi. Aforismerna har sin förebild i franske La Rochefoucauld. Här ges några exempel på aforismer av Kristina.

 

Ensamhet är stora andars element.

En hög samhällsställning är som parfym: den som bär den märker den minst.

Det fordras större mod att gifta sig än att dra i fält.

Man kan inte länge lysa med lånta fjädrar.

Den största behållning man har av läsning är att den gör ens eget sällskap uthärdligt.

Att förlora en fiende är en stor förlust.

 

Kristinas ofullbordade självbiografi (som hämtar inspiration från kyrkofadern Augustinus Bekännelser från 400-talet) når idag säkert färre läsare än aforismerna. Men den innehåller en hel del intressanta avsnitt. Kristinas syn på sitt eget kön är t.ex. gripande.

 

*          *        *

 

Agneta Horn, barnbarn till rikskanslern Axel Oxenstierna (som ju var förmyndare till ovan nämnda Kristina), berättar i sina memoarer från 1657 om sitt högreståndsliv. Känslostarkt. Livfullt. Kryddigt. Hon kallar själv texten för

Beskrifning öfver min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtighet som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom och huru Gud alltid har hulpit mig med ett godt tålamod igenom gå alla mina vedervärtigheter.

Grundfrågan är: Varför har jag fått utstå så mycket lidande? Till sin hjälp tar Horn Jobs bok, Bibelns text om den hårt prövade mannen.

Agneta blev tidigt moderlös, vansköttes och uppfostrades bl.a. av den tvärstränga fastern Ebba Leijonhufvud. Hon tvångsförlovades med Erik Sparre, en man som hon föraktade djupt. Men Horn lyckades senare (och av fri vilja) gifta sig med Lars Kruus.

När Horn i 30-årsåldern skrev sina memoarer hade hon förlorat sin man, far, morfar och två egna små barn. Dessutom hade hon utstått serier av andra prövningar. Jodå. Nog hade hon fått lida.

I följande avsnitt beskriver Horn sin syn på Erik Sparre.

Och ville jag mycket heller hava mist mitt huvud, än jag ville vigas ved honom. Och när jag såg honom hos andra, som mitt för mina ögon gjorde gäck av honom tänkte jag i mitt sinn: ”Herre Gud, vad skall du göra med den där hasenberger (=ynkryggen)”, så led var han för mina ögon. Och tordes lell intet en lång tid tala om det. Men alla kunde väl se att jag inte kunne lida honom.

Det finns faktiskt ett bildporträtt av Agneta Horn. Konstnären heter David Klöcker Ehrenstrahl. Horn framstår här som vaksam, tillbakalutad och djupt självmedveten.

 

 

Agneta Horn enligt David Klöcker Ehrenstrahl

 

*        *         *

 

Georg Stiernhielm, ”den svenska skaldekonstens fader”, brukar muras upp som portalfigur i svensk litteraturhistoria. Men hans diktning var egentligen inte särskilt omfattande, och han sysslade med mycket annat än skönlitterärt författande. (Stiernhielm var ämbetsman och gjorde vetenskapliga arbeten inom flera områden.)

 

Stiernhielm

 

Stiernhielms insatser som diktare markerar trots allt en vändpunkt inom svensk litteratur. Dittills hade (just som jag har beskrivit ovan) en stor del av svensk diktning varit andlig, och Stiernhielm förde på allvar den europeiska humanismen till Sverige.

Stiernhielms mest berömda litterära verk är samlingen Musæ Suethizantes. (Titeln anspelar på att de antika sånggudinnorna muserna har diktat på svenska). Samlingens praktklassiker är dess första dikt, Hercules.

Stiernhielm hade (minst) två ambitioner med Hercules. Han ville

  1. visa att det svenska språket är ett prima skaldespråk
  2. leda in tidens unga adelsmän på rätt spår

Hercules är skriven på det prestigefulla versmåttet hexameter (sex versfötter per rad, fallande rytm), och språket är elegant, pimpat och bitvis provocerande omständligt.

Diktens huvudfigur Hercules ställs (i sin grönaste ungdom) inför ett val om vilken livsväg han ska gå. Dikten börjar såhär:

 

HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.

Hercules möter först Fru Lusta och hennes tre döttrar Lättja, Kättja och Flättja. Efter släntrar sonen Rus, en påstruken lustigkurre:

 

Fnyste och pyste så mädan han gick, han rullade foot-lös,
Som ett Marswijn här-an; war brusande röder, och dropp-ögd;
Han baar en Krantz å sitt höfd, infletad' i reefwor med humble-
Tuppor all om bewefd, bland frisk-dagg-drypande drufvor;
Glas haden i sijn hand, och een brinnande Lunta
(=tändtråd) kring armen,
Samt där-in-under, en rulla Tabak; och pijpor i krantzen.

Fru Lusta frestar Hercules med ett klassiskt carpe diem-argument: Det gäller att slicka livets honung före döden.

Detta betänck; och leff, så länge du lefwer i werlden.
Migh fölg; träd mig bij; på lust, och frögdige dagar,
Skal dig ey wara brist: Skön Qwinfolck, lustige bröder,
Spel, och Sång, gott wijn, miuck Säng, och kräslige Retter,
Dig skole wara beredd, så Natt, som Dag, och all ögn-bleck.

 

Snart möter Hercules dock en annan kvinna. Hon nämns visserligen inte vid namn i dikten, men hon brukar kallas fru Dygd. Hon representerar en fiberrik motsats till familjen Lusta:

 

Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder,
Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet.

– – –

Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära;
Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden,
Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden.

 

Under stormaktstiden stod de unga svenska adelsmännen inför ett liknande vägval. Nu gällde det att förvalta det grandiosa nationella arvet: Dygd och plikt går före lust och lättja?

I själva verket uttrycker Stiernhielms dikt ett rätt vardagligt vägval. Kanske känner du igen dig: Njutning eller plikt? Godis eller frukt? Grogg eller mjölk? Knäck eller knäcke?

 

*        *         *

 

Idag är Vivalla utanför Örebro antagligen mest känt genom TV-serien Svensson, Svensson. I familjekomedin lever nämligen Allan och Lena Svensson just i Vivalla.

Men Vivalla har faktiskt också varit skådeplats för en helt annan kulturell yttring. Här föddes och dog nämligen 1600-talspoeten Lars Wivallius.

Wivallius levde ett närmast mytologiskt liv. Han drog runt en hel del på kontinenten, försörjde sig som konstnär, soldat och bedragare.

Hans mest ödesdigra bedrägeri – ett giftermål under falsk identitet med en skånsk adelskvinna – förvisade honom (efter några turer) till en dyster, dyster fängelsehåla i Kajaneborgs fästning i norra Finland under sex år.

Vid tiden för frigivningen författade han sin mest populära dikt, Klagevisa över denna torra och kalla vår. Nån större klagovisa är dock inte dikten. Den är istället snarare en lovsång till svensk sommar, och en bön om livgivande sol, regn och fred.

Här kommer några strofer ur dikten:


Lät Skogen stå grön/ lät Jorden få frucht/
See til at oss intet trängier/
Lät flächta en skön/ och härligh een lucht/
Aff Skoghar/ Åkrar/ och Ängier/
Lät kranzas/ lät danzas/
Medh Frögd och Tucht/
lät bäddas brokota Sänger.


lät Gräset blij blöt/ och Blomsteren skön/
lät danza lilla lekatten/
lät flächta oss sött/ widt uth uppå Siön/
lät skönt wäär blåsa på Hatten/
På Ängen/ giff Sängen/
I Gräset grön/
Åth them som färdas om Natten.

– – –


På Blomster och Löff lät stimma the Bij/
Som dragha Honungen söta.
Men lufften blijr döff/ aff buller och Skrij/
Ther sigh twå Krigzhärar möta/
Still Wreden/ giff Freden/
Gudh statt oss bij/
Som bäst kan Fienden stöta.

 

*          *          *

 

Lasse Johansson, känd under pseudonymen Lucidor, var bohemisk poet. Han reste runt i Europa i ungdomen men slog sig sedan ner i Stockholm där han försörjde sig som språklärare och tillfällighetspoet på bröllop och begravningar.

Lucidor hamnade i ett ordentligt krogslagsmål på Fimmelstången i Gamla stan en kväll 1674. Ryktet säger att Lucidor själv muckade gräl. Handgemäng. Värjorna drogs ur skidorna. Skalden (med pennan som vassaste vapen) stacks till döds. Först femton år senare gavs hans samlade dikter ut under titeln Helicons blomster.

 

 

Lasse Lucidor

 

Åtminstone några av Lucidors dikter når ännu idag läsare. Den största klassikern är Skulle jag sörja då vore jag tokot. Här är diktjaget luttrat av livserfarenhet. Lycka och olycka varvas, inget verkar vara beständigt. Nedan återges diktens andra strof.

 

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.


I den livsenergiska dikten Varföre skall jag mig med sorger kvälja? förstår diktjaget att social klass, ekonomisk rikedom, fåfänga, yttre skönhet, muskelstyrka, banal kunskap (och en hel del annat) inte är eftersträvansvärt. Här kommer några strofer i diktens mittparti.

Har jag ej krusat hår och röda kinner

ett ärligt hjärta man dock finner;

Osynligt törne bär de skönsta roser,

i svanvitt hull döljs titt stygste fransoser (=syfilis).


Fast jag ej prunkar fram i stickta kläder,

bepryder ej min hatt en brokot fjäder;

hur mången som med borg (=kredit) bepryder baken

skull, om var toge sitt igen, gå naken?


Är jag ej stor och stark av kropp och lemmar:

en liten bondepilt två oxar tämjer.

Vishet och styrka sällan samman äro,

man finner stora trän som litet bära.


Istället för att sörja brist på världslig framgång föreslår diktjaget att man ska vara ”lustig” (=glad) och spara sorgen till ålderdomen, då man mot sin vilja ”måst bliva frommer.”

Även Lucidors Ett samtal mellan döden och en säker människa tror jag når en del läsare idag. Denna dialogdikt gestaltar vädjan om nåd och fasa inför döden.

 

*        *       *

 

Israel Holmström skrev mestadels ett slags småspexig och ganska lyckad sällskapspoesi under karolinsk tid. Till hans mer populära texter hör En fiskarbryggvisa och Pompe.

En fiskarbryggvisa är en burlesk kärleksdikt. Diktjaget besjunger här taktfast sin underbara Elin i serier av överdrivna bilder.

Pompe är en dikt om en av Karl XII:s hundar. Tre av kungens hundar bar faktiskt just namnet Pompe, en av dem ligger högtidligt begravd i Karlbergs slottspark i Solna.

 

Pompes grav

 

Hundarna var kungens bästa vänner. I ett brev till en syster från en krigszon i nuvarande Polen meddelar Karl en tung förlust:

Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh.

Israel Holmström deltog precis som Pompe i fälttågen, och han författade dikten Pompe till den döda hundens minne.

Pompe Kongens trogne dräng

Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter

Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö

Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa

At få så som Pompe dö.

 

Pompes engagemang sträcker sig faktiskt förbi jordelivet. När riksskurken Lars-Inge Svartenbrandt 1992 försökte råna Handelsbanken vid S:t Eriksplan i Stockholm, flydde han (på cykel) via Rörstrandsgatan till Karlbergs slottspark. Där gömde han sig slutligen i buskaget alldeles intill den samvetsgranne Pompes grav.

Pompe – alltid lojal med rättvisan – spetsade öronen i graven. Reste ragg, visade tänderna, morrade. När Pompe gav skall, kunde Svartenbrandt gripas av polis.

 

Länktips

 

Linnesällskapet

Texter av Carl von Linné (Projekt Runeberg)

Riksantikvarieämbetet

Texter av Birgitta (Projekt Runeberg)

Klostret i Vadstena

Björn Afzelius

Texter av Georg Stiernhielm (Projekt Runeberg)

Texter av Lars Wivallius (Projekt Runeberg)

Texter av Israel Holmström (Projekt Runeberg)

 

Frågor? Kontakta mig! 


Sidan uppdaterades senast 2009-02-14 av Fredrik Sandblad