Oskuld, arsenik

Bremen. 1901. En kyrkogårdsvaktmästare får ett märkligt uppdrag. Han ombeds att gräva upp en trettifem år gammal och synnerligen diskret fattiggrav. Vaktmästarn suckar, ruskar på huvudet, men sticker spaden i myllan.

Stoftet skeppas sedan till Stockholm, och på Solna kyrkogård jordas kvarlevorna på nytt. Men den nya begravningen är allt annat än diskret. Vid graven talar t.ex. en av Sveriges tyngsta kulturprofiler vid den här tiden – nationalsvärmaren Verner von Heidenstam. Varför? Vad har hänt?

 

 

Heidenstam

 

Den döde mannen hette Carl Jonas Love Almqvist, idag känd som en av svensk litteraturhistorias heligaste ikoner. Vid sin död var Almqvists litterära lyskraft nästan helt försvunnen. Skandaliserad. Förtigen. Bortglömd.

 

 

Almqvist

 

Han hade gått i exil i USA femton år före sin död misstänkt för bedrägeri och mordförsök. Och när han försökte återvända till hemlandet, tog resan slut i Bremen. Där avled han på ett sjukhus tidigt på hösten 1866.

Under 1800-talets sista år återupptäcktes Almqvists myllrande textvärld. Förtjänsten tillhörde inte minst den legendariska socialdebattören Ellen Key. Hon berättade med varm och bestämd röst om ”Sveriges modernaste diktare”. Almqvist var den som hade ”gått före tiden, som upprört den med djupa frågor, som siat om framtiden med gränslöst hopp.”

 

Key

 

När Almqvists stora författarskap åter hamnade i ljuset fraktades alltså hans kvarlevor från fattiggraven i Bremen till hemlandet för att högtidligt jordas i svensk mark. Sen dess har Almqvists status som litterär gigant egentligen aldrig ifrågasatts.

 

 

*          *           *

 

 

Almqvist föddes i november 1793 i föräldrarnas lägenhet på Drottninggatan i Stockholm. Här mötte han världen – draperad i Sveriges dunkla höstljus – med en fenomenal utsikt över Adolf Fredriks kyrka.

Pojken namngavs efter några äldre släktingar till Carl Jonas Louis, men han kallades redan från första andetag för Love.

När Love var tre år flyttade den välbärgade familjen till storgården Antuna några mil norr om Stockholm. Här undervisades Almqvist i hemmet av en informator, men hans utbildning övervakades samtidigt med höksyn av morfadern, den extremt påläste Carl Christoffer Gjörwell, en kulturmänniska av kaliber.

 

 

Gjörwell

 

Almqvists barndom var under de första åren genomharmonisk. Men när pappan 1806 gjorde en serie usla ekonomiska affärer tvingades familjen att sälja delar av sina älskade egendomar. Och under sommaren samma år dog Almqvists mamma i en plågsam lungsjukdom. Almqvist nockades av en djup kris, som han själv upplevde inom andliga ramar.

Antagligen var detta Almqvists första ordentliga brottning med Gud. Men det skulle komma fler stunder av inre skepsis och disharmoni. Prosamonologen Skaldens natt, som skrevs långt, långt senare (gissningsvis under andra halvan av 20-talet), är en lysande väg in i Almqvists dunkla själsliv.

Texten är en skakande vision, där skalden upplever Guds stämma. Han får välja mellan strid på jorden eller frid hos Gud och föredrar det senare.

 

”Men vill du vara ett lamm, så kom till mig. Då skall du hafva frid, oskuld och ro hos mig i mitt rum. Jag skall omsluta dig och du skall icke dragas af söndringen, ej slitas af eländets verk. Vill du vara ett lamm, så skall du låta allt göra med dig som det vill; men det skall icke röra dig, ty du är i beskärm. Fast utan hus skall du icke frysa, hos mig skall du hafva värme och ljufhet utan skräck. Dig skall intet nå och ingen ålder hinna, ty jag vill komma och vara ung i dig.”

Herre! svarade min själ och sjönk tillsammans – kunde jag få vara ett lamm som du säger . .

 

Den dundrande åskan skrämmer honom inte, och när hällregnet kommer, blir han inte våt. Han ser människor födas, åldras och dö – liv passerar på ett ögonblick. Men själv står han vid sidan av – han ”målar blott”. Livsmysteriets mäktiga sekund.

 

Barn såg jag uppväxa till flickor och gossar. Flickorna såg jag blomstra upp till qvinnor, sköna som lifvets rosor: jag såg dem sedan åldras, jag såg dem vissna och förgå. Gossarne såg jag blifva män, jag hörde dem tala klokt och skarpt, jag såg dem sedan åldras, såg dem blekna och gråna. Men jag fortfor att vara den jag är och varit: intet. Jag målar blott.

 

I textens sista rader havererar den lyckliga visionen. Skalden vill återvända till jordelivet, och texten slutar med en bön: ”låt också mig få vissna och dö som andra”.

 

 

*           *          *

 

 

Almqvist kom in på Uppsala universitet under sommaren 1808. Han läste med sikte på en ämbetsmannakarriär, men öppnade också för att bli historieprofessor. Under studietiden fastnade han dessutom gärna i religiösa texter, bl.a. i Emanuel Swedenborgs sakrala spekulationer.

Swedenborg var ursprungligen naturvetenskapsman, men efter några kriser i mogen ålder sadlade han (något överraskande, kan jag tycka) om till mystiker. I hans religiösa texter finns allt från avancerade teologiska system till hallucinationer och teorier om änglarnas natur.

 

Swedenborg

 

Märkligt nog verkar Almqvist under studietiden inte ha haft särskilt mycket att göra med den unga generation av romantiker, ”fosforisterna”, som läste samtidigt som honom i Uppsala. En grupp unga herrar (med Atterbom i frontlinjen) ville förnya den svenska litteraturen och bildade Aurora-förbundet, som bl.a. gav ut tidskriften Phosphoros.

Sedan Almqvist hade plockat sin magisterexamen, flyttade han till Stockholm, där han försörjde sig som informator i en finländsk familj. Almqvist stannade hos familjen i flera år, men han arbetade parallellt på Ecklesiastikexpeditionen. Där blev han faktiskt kollega med en annan yngling med litterära ambitioner, nämligen den blytunga lyrikern Erik Johan Stagnelius.

 

Stagnelius

 

Litterärt sett stod Almqvist inledningsvis i en gustaviansk tradition, där litteratur skrevs för högtider och inom familjekretsen. Men han bekände sig efterhand alltmer till romantiken, samtidens kulturella modefenomen.

När centralfigurerna inom den romantiska rörelsen fick upp ögonen för Almqvist, började han medverka i deras kalendrar. Han skrev dels teoretiska texter, dels romantiska konstsagor och exotiska berättelser, som laddades med slingrande symboler och tjusiga formuleringar.

Almqvist utvecklade en sträng religiös hållning, där mycket i samhället uppfattades som hyckleri. I hans religiösa uppfattning stod människan i direktkontakt med Gud. Kyrkan var en onödig institution, både ett uttryck för missbrukad makt och för den sanna trons utarmning. För Almqvist vibrerade tillvaron i själva verket av gudomlig kärlek.

Almqvist framstod tidigt som svårtillgänglig, gåtfull och skrämmande i mötet med samtiden. Han såg samhället med en benhård blick. Senare skulle han dock visa sig vara öppen för att revidera flera av sina stela (och fördömande) uppfattningar om tro och samhällsliv.

 

 

*          *        *

 

 

Runt 1920 färdiggskrev Almqvist sina första viktiga verk i större format, nämligen Murnis och Amorina. Ingen av dem publicerades vid tillkomsten. Murnis, där Almqvist berättar om den erotiska extas som väntar i himlen, var alltför sexuellt utsvävande.

Murnis är skriven på ett frodigt romantiskt språk, som är främmande för nutida läsare. Ett avsnitt (som vi ska kika närmare på nedan) handlar om den unga mördade kvinnan Lucinda som blir varse sin nakenhet utanför kärleksslottet i andevärlden. Hon rodnar inför sitt kön, "yunis".



Ty snart blef hon varse yunis i ohöljd glans, som de saligas frid så skön; men så oskyldig, att den klyfvande sprickan ej annars märktes, än som en rosenstrimma uppifrån ned. De heliga aningarnes gång ifrån himmelen till jorden. 

 

 

Kopplingen mellan himmel och jord, Gud och människa, går tydligen genom självaste yunis. Ja, tänka sig.

Lucinda försöker dölja sitt kön med hjälp av växter, men vegetationen vill bevara hennes nakenhet – den viker undan. Då får Lucinda en strålande idé.

 


Just tänkte hon nu klyfva upp i ett träd, menande för sig sjelf, kommer jag upp i toppen på dig, så skola väl icke dina grenar längre fly för mina händer.

Men när hon uppsatte sin fot för att göra det första steget, måste hon höja sitt ben så mycket: O då märkte hon ängslig, huru häraf rosenstrimman öpnade sig; såsom Paradisfogelns vaknande mun öpnar sig om morgonen till den första sången.



Snart möter Lucinda sin älskade man, Almon. Och hon är självklart fortsatt blyg. Men mannens kön, "bromo" med Almqvists lexikon, är också naket: "Almon var naken såsom Solen".

Sen tar en retsam kärleksakt vid; men den får inte fullbordas eftersom paret ännu inte är vigt.



Till hälften lutad öfver henne låg han. – I en halfbåge var bromo spänd; så att en dunkel rådnad lade sig öfver Lucindas ansigte, när hon märkte hur den ädle bromo med sin öfversta spets, sagta kysste yuninas alabasterbräm.

Så öppnar den friska Rosenknoppen (nästan ännu slumrande i nattlig dagg) sina blad för solens första guldstråle om morgonen.

Och denna stund var så helig – och de simmade i himmelen. Dock omfamnade icke bromo sin älskade yunis; ty dertill voro de icke ännu vigde. Han smeke blott den fromma.

 

 

*          *          *

 

Det skönlitterära skrivandet blev snart Almqvists huvudprojekt, men han fortsatte samtidigt sin tjänst på Ecklesiastikexpeditionen, där han bl.a. sysslade med renskrivning. Dagarna blev alltmer ökenlika för en man med Almqvists skakande psyke. Dessutom hamnade han i upprepade bråk med chefer och lät sin spetsiga, smådemoniska tunga slunga eld. Almqvist blev tvungen att röja sig en ny stig.

 

 

På vischan i Värmland

Almqvist var väl förtrogen med den schweizisk-franske författaren och tänkaren Jean-Jacques Rousseau, som med glöd propagerade för det naturliga livet på landet. ”Allt är gott, som det danats av naturens upphovsman; allt förvanskas i människans händer”, berättar Rousseau i boken Émile.

 

Rousseau

 

När Almqvist slutade sin tjänst på Ecklesiastikexpeditionen, började han i Rousseaus anda söka efter en plats där han kunde iscensätta sin vision om ett ”idealiserat bondeliv”, d.v.s. jordbruk i kombination med författarskap.

1824 drog Almqvist till vischan i västra Värmland tillsammans med några vänner. I sällskapet fanns bl.a. Maria Lundström, en ung kvinna som Almqvist hade lärt känna på Antuna. De hade varit förlovade i smyg i nästan tio år. (Faktum är att hon var okänd även för många av Almqvists nära vänner.) Maria kom från en enkel bakgrund och uppfattades som ett mediokert ämne för äktenskap. Men paret gifte sig på våren 1824 i Skillingmarks kyrka i Värmland.

Mannen bakom Värmlandsflytten hette Jonas Wærn, en av Almqvists kompisar. Han hade övertagit Adolfsfors bruk i Köla socken, några mil nordväst om Arvika, och han kunde ordna boställen till vännerna i faggorna.

Love och Maria köpte mark i Graf i Köla socken, och paret reste ett hus där, samtidigt som de ägnade sig åt jordbruk på en av Wærns egendomar, där de levde under byggtiden. Det är dock osäkert hur mycket energi Almqvist verkligen la bakom plogen i Värmland, han verkar ha prioriterat pennan.

Almqvist berättade själv om lantlivet som en trivsam idyll. Men för den kulturella omvärlden verkade flytten helskum. Småsnokiga besökare ville beskåda Almqvists märkliga bondeexperiment, och i pressen trycktes hånfulla artiklar. Almqvist stämplades som opålitlig drömmare.

För Almqvists författarskap var Värmlandstiden emellertid utomordentligt viktig. Då fick han bl.a. idén att producera ett stort samlingsverk, det som senare blev Törnrosens bok. Almqvist ville skapa en gigantisk poetisk-religiös världshistoria i litterär dräkt. Verket skulle med tiden bli ryggraden i Almqvists skrivande.

Almqvist skrev flyhänt i Värmlandsskogen. Hans mest kända verk från denna period heter Ormus och Ariman, en kritik av den byråkrati som Almqvist hade mött på ämbetsverken i Stockholm.

Almqvist reviderar här en gammal persisk myt om den goda (Ormus) och onda (Ariman) kosmiska kraften. Ormus och Ariman är varandras motsatser. Ariman är en oberäknelig, individualistisk och smådemonisk frigörare. Ormus är en självgod, välmenande och fyrkantig härskare. Full av beskäftighet.

Ormus organiserar ett rationellt samhälle utan plats för personliga initiativ och individuell variation. Han utfärdar (från sitt kansli på månen, avlägset från människornas vardag) detaljerade reglementen som är omöjliga att efterleva. Det s.k. Gatugångsreglementet – författat på styvt kanslispråk – speglar Ormus kalkylerande attityd.

 

Gatugångs-Reglemente

Vi ORMUS, enligt benäget åtagande &c. &c. &c. När, människor! I haven byggt eder städer, och mellan husen anlagt gator, över vilka tvärgator böra löpa; så skall eder åligga, att icke ständigt sitta inne, utan måsten I besöka varandra och utöva samhällelighet, jämte umgängelse, därtill brukande samtal, vari som oftast bör inmängas beskrivning över alla varelsers fel, vilkas framhållande i dagen är av högsta vikt. Men då I begiven eder åstad på gatorna, kan det icke varda eder efterlåtet att gå på vilka gator som helst, enär sådant kunde störa allmän ordning, efter månge av eder kunde på en gång få det infallet att beträda samma gränd, så att ingen där komme fram. Likväl, och på det ingen må lida inskränkning i friheten, tillstädjes envar att en gång om året, skattskrivningstiden, uppgiva vilken gata han under kommande året önskar välja åt sig, för att på den färdas till torget, och vilken annan, för att gå till hamnen, vilken tredje till apoteket: ävensom han då bör angiva de vänner, han under året vill besöka, jämte gatan han, för att komma till varje av vännerna, önskar gå, varefter Vi vele låta Oss ansökningarna föredragas, och efter gottfinnande fastställa varje persons gatugång för året. Kommandes den lösen, som erlägges för Utslagen häröver, att användas till avlöning åt den uppsyningspersonal, som i varje gatuhörn nödvändigt måste anställas, för att efterse, det var och en stadsbo går sin gata, och fordra honom till böter om han avviker.

 

Ariman – som hör hemma i mörker, frihet och ensamhet – ler år Ormus stela förordningar och litar istället till människans egen förmåga att lösa sina livsproblem. Han lockar på dolda drifter. Farligt. Härligt.

 

Stundom hade något oförklarligt intagit dem [människorna] ända till att le själva, när spöket [Ariman] gick förbi dem, och deras naturs inre fägring hade plötsligt spruckit ut i förut okänt behag. Förvandlingen hade likväl ej alltid varit vad vi kalle lycklig: mången gång hade skakningen varit sådan, att de späde brustit, och lågo förvissnade på jorden. Kunde ett spöke så tjusa? så uppväcka till skönhet?

Ormus orolig — ty världen gick visserligen fram, men ej just efter hans plan — Ormus efterforskade den obekanta varelsen, men träffade honom ej. Han hade icke lämnat ett spår, icke vidtagit någon åtgärd, ej gjort någon handling själv. Men sakernas verkliga inre hade vaknat, där han farit förbi.

 

Textens ordspråksliknande avslutning (som ofta citeras) reflekterar tillvarons motsägelsefulla splittring i ont och gott, klokt och dumt.

 

Varför är den gode dum –

Varför är den kloke ond –

Varför är allt en trasa –

 

Men Ormus och Ariman behöver inte reduceras till byråkratisatir. Berättelsen kan också förstås som ett maskerat självporträtt, en gestaltning av de två poler – förnuft och fantasi – som Almqvist uppfattade som elementära motsatser i sitt själsliv.

 

 

*          *          *

 

 

Kolonin i Värmland blev kortlivad. Isoleringen infekterade vänskapen, och snart rök Almqvist och Jonas Wærn ihop. Familjen Almqvist packade kärran och återvände till Stockholm under hösten 1825. Lantlivsexperimentet pågick i mindre än två år.

 

Musiklyrik

Efter Värmlandsepoken började Almqvist smida tonsatta dikter som han senare skulle samla under titeln Songes. Samlingen fick ett blandat innehåll: exotism, religion och idyll. Flera av dikterna är idag antologiklassiker, t.ex. det allt annat än avancerade ordkonstverket Marias häpnad:

 

Lammen så vita på ängen beta;
men barnet Jesus ut med dem går.
Häpen Maria stannar och ropar:
"Jag ser en strålring omkring barnets hår!"

 

En delvis besläktad religiös övertygelse speglas i den meditativa dikten Den lyssnande Maria, som återges nedan. Här kombinerar Almqvist musik, vattenflöde och religiös närvaro. För Almqvist rann Guds kärlek genom existensen.

 

Herre Gud vad det är vackert
att höra toner av en salig ängels mun
Herre Gud vad det är ljuvligt
att dö i toner och i sång

Stilla rinn o min själ i floden
i dunkla himmelska purpurfloden
Stilla sjunk o min sälla ande
i gudafamnen den friska goda

 

Saligt. Ljuvligt. Änglalikt. Himmelskt. Suck! Mer komplex är Hjärtats blomma. Här anar jag något av Almqvists mäktiga törnros-symbolik. Gud och människan förenas i törnrosen som är planterad i hjärtat.

 

 

En blomma står i hjärtats hem,
hon har ingen färg ännu;
Herren Gud i himmelen
den blomman har gjort, o Du! –
Blomman stod i hjärtats hem,
hon hade ej färg ännu,
men av Herren Gud dock hon hade namnet Törnros.

Rosens törnen såra hjärtat.
Då rinner blod därur.
Hjärtat frågar Herren:
"Vi gav du den rosen åt mig?"
Herren himmelskt svarar:
"Blodet utur ditt hjärta färgar din ros åt dig:
du och ditt hjärtas ros då likna i fägring mig."

 

En annan ännu idag populär Songes-dikt är Om bland tusen stjärnor. Almqvist besjälar stjärnhimlen, och dikten blir en enkel, existentiell reflexion.

 

Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll.

 

Inspiration till Häxan i konung Karls tid lär Almqvist ha hämtat från en av sina resor. Han hade besökt ett berg där en kvinna för längesedan hade avrättats för häxkonst. Diktjaget rapporterar direkt från berget.

 

Här uppå berget ligga gummans svarta knotor:
hon, som i våras här brann uppå bål.
Nu skall du få höra sagan om röda elden:
höra huru gumman i bålet satts, att brinna.
Gumman, hon tog vita stickor av furu.
Men sina stickor satte hon i en mur.
Sakta hon steg till muren och ur stickorna
darrhänt mjölkade hon åt barnena små.
Men utur rika prästens ko var den söta mjölken. –
Barnena fingo stå vid modrens bål.

 

Reportern är visserligen ganska otydlig, men om jag förstår texten rätt ska kvinnan ha gjort sig skyldig till magisk mjölkning av prästens ko. Enligt en gammal föreställning kunde trollväsen i djurhamn användas av skickliga häxor för att stjäla mjölk, och det lär vara just denna teknik som gumman i Almqvists dikt straffas för.

 

Dog-kill

År 1826 inledde Almqvist en gnistrande pedagogisk karriär. Han vikarierade först på Kungliga Krigsakademien vid Karlberg under nästan två år (i svenska och engelska). Sedan handplockades han till en nystartad skola, Nya Elementarskolan, en experimentell pedagogisk verksamhet i Stockholm.

Här ville man testa modern metodik: Eleverna skulle bl.a. ges större frihet och läsa mer moderna språk än i andra skolor. Almqvist blev snart en av skolans centralfigurer. Han undervisade i flera ämnen och utsågs efter en tid till rektor.

Pedagogen Almqvist uppfattades som ett kulturellt geni. Men psyket hos den lärde läraren var inte okomplicerat. Vid ett tillfälle lär han t.ex. i vrede ha dödat en hundvalp genom att kasta den utför en brant trappa. Eleverna gav honom snart namnet "dog-kill".

Då en av eleverna avsiktligt retade upp Almqvist genom att artigt fråga efter en god översättning av det engelska ordet fick han svaret: "dog betyder hund; hvad kill betyder skall jag omtala, om herrn vill besöka mig enskildt."

Scenen (sann eller inte) fångar både den smådemoniska kulör och den mentala kvickhet, som ofta ingår i eftervärldens porträtt av Almqvist.

Almqvist författade dessutom läroböcker, bl.a. i språk. Hans mest spridda pedagogiska text är antagligen ett knastertorrt häfte om stavning, Svensk Rättstafnings-Lära. Hans syn på stavning var toppmodern, men ibland avviker han såklart grovt från vår tids normer. Lyssna till några av textens exempel på stavning av k-ljudet.

 

 

Archiatern kom in i archivet för att se efter några papper. Han fann der allti ett chaos. – Orchestern spelade en choral, som gaf echo i Salen, så att alla Architekter förundrades. – Christendom är namnet på vår heliga religion.

– – –

En qvick qvinna röck en qvist ur sin qvast och qväste dermed barnet, innan det började gråta. Det gjorde barnet något qval, att ej få skrika ut. Det började i stället qvida och smått qvittra, likt en fågel.

Än mer ålderdomliga känns Almqvists exempel på stavning av v-ljudet nedan.

 

En sparf satt på en graf. Då kom en räf. Sparfven blef rädd för räfven och flög ifrån grafven. – Förgäfves öfvar du dig att skrifva rätt, om du ej hafver en klar kunskap om Stafning. – En slaf seglade på ett haf med sin herre. Herren gaf honom friheten. Af glädje öfver denna gåfva, blef slafven så yr, att han snafvade och föll i hafvet.

– – –

Hvadan kommer du? hvad tänker du göra i detta hvalf? Jag ser, att du bär en hval strömming. Hvar har du fått den? hvarföre kommer du hit med den? Hvem har bedt dig derom? Jag vill hvarken hafva strömming, eller någon annan fisk. Hvarje sådan mat är mig obehaglig. Hvilken, som vill, må äta den, men icke jag. Gå hvart du vill, men kom icke hit ett hvarf till.Hvässa knifven, så att den blir hvass. Slipa äfven lien, så att du dermed kan afskära vassen på stranden. Är lien då ännu tillräckligt hvass, så gå ut på åkern och skär hvete. Men akta dig för ormarna, som hväsa emellan de hvita sötblomsterna och hvenen på åkern bland hvetet. Kom tillbakas, när jag hvisslar åt dig, så skall du då få hvila dig. – Hvi slår du benen i kors, och går som i en hvirfvel? – En fru hviskade åt sin piga, och sade: tag hit viskan. – I hafvet gå hvalfiskar, och öfver hviner stormen.

 

*          *          *

 

 

Almqvist började också röra sig i inflytelserika kulturella salonger, bl.a. hos författaren Malla Silfverstolpe i Uppsala och tonsättaren Adolf Lindblad i Stockholm. Här kunde han testa sina verk på en extremt kräsen (och kultursnobbig?) publik.

 

 

Silfverstolpe

 

Salongerna lockade den estetiska eliten i Sverige – författare som Atterbom och Geijer tillhörde besökarna. Almqvist trollade. Publiken häpnade.

 

Geijer

 

Almqvist behärskade alla litterära genrer, var skicklig på musik, skrev både om historia och nutid och kunde skildra mängder av olika miljöer. 1830-talet innebar helt enkelt rejäla framgångar för estradören Almqvist, både socialt och litterärt.

 

Könet som teater

År 1833 började Almqvist ge ut det stora samlingsverket Törnrosens bok, som han hade planerat i Värmland. Det skulle med tiden bli sjutton stadiga volymer, en stor del av Almqvists produktion ingår alltså i Törnrosens bok.

Törnrosens bok är uppbyggd kring en ramberättelse. Verket består av historier som berättas i Hugo Löwenstjernas jaktslott i Närke. Herr Hugo, både påläst och virrig, är extremt nyfiken. Hos honom möts släktingar och vänner i olika åldrar.

Den mest dynamiska berättaren blir Richard Furumo, en mix av bonde och herreman som bor i närheten av jaktslottet. Den explosive Richard levererar historier som lyfter Hugos berättarkvällar till oanade nivåer.

Almqvist hade flera titelförslag till sitt monumentalprojekt, men han fastnade alltså för just Törnrosens bok. Törnrosen är en skarpladdad symbol i författarskapet. Den uttrycker både kärlek och människans oundvikliga livsvillkor: glädje (ros) och sorg (törnen).

Almqvist saknade detaljplan för Törnrosens bok, men han ville dels reflektera sin personlighet, dels skapa ett allkonstverk, som rymde lyrik, dramatik, epik, filosofi och musik. Nästan allt fullbordades, men musiken var svårtryckt, och den fick i stort sett strykas helt.

I juni 1833 skakades Almqvist av en mörk, mörk tragedi: Hans adoptivdotter och en av hans kamrater ingick en självmordspakt, och paret dränkte sig tillsammans i Edsviken. Möjligen hade de påverkats av Almqvists kristna övertygelse och hinsidesmystik?

Året efter släppte Almqvist den fjärde volymen av Törnrosens bok, som innehöll Drottningens juvelsmycke, en roman där död och dödslängtan är oumbärliga ingredienser. Kanske publicerade Almqvist boken som ett slags (omedveten?) sorgeterapi?

Drottningens juvelsmycke har i eftervärlden blivit Almqvists mest avgudade text. Men av samtiden fick den blandad kritik: Den uppfattades både som genialisk och som ännu ett exempel på Almqvists totalskruvade sinne.

Romanen – som nog är mest känd för huvudpersonen Tintomara och för skildringen av mordet på Gustav III – bjuder på krävande läsning. Det är lätt att vandra vilse i textens labyrinter. Själv fastnar jag särskilt för tre inslag i texten:

  1. Teatern. Texten bygger på spel-i-spelet, maskerader, omkostymeringar, dramatiska dialoger, dolda identiteter m.m.
  2. Gränsöverskridandena. Texten ger många prov på gränsöverskridanden, inte minst i huvudfiguren Tintomaras svårfångade könsidentitet.
  3. Berättartekniken. Textens komposition är komplex.

Drottningens juvelsmycke är en historisk roman med tydliga dokumentära inslag. Almqvist använder historiska källor, och i vissa fall har han infogat hela sjok av autentiskt källmaterial. Historiska romaner var rent allmänt populära på 1830-talet, inte minst tack vare britten Walter Scott (som ju bl.a. författade Ivanhoe.)

Drottningens juvelsmycke är uppbyggd av flera berättarnivåer. Berättelsen sägs vara hämtad från historiska dokument, men den återges av Richard Furumo hos Herr Hugo. Och det är Richards berättande som i sin tur återberättas i romanen. På så vis skapas spänning mellan berättande och händelsekedja.

På flera ställen i Drottningens juvelsmycke dyker själva berättarsituationen upp, och Richard får ibland lämna egna omdömen om historien. I utdraget nedan introducerar Richard den ödesdigra maskeradsbalsnatten med ett direkt tilltal till Hugo.

 

Fredagsaftonen den betydelserika, olyckliga 16 Mars var inne, och hade redan hunnit nära klockan half 11 mot natten. Jag ber herr Hugo tänka sig Stockholms Operasalong inrättad för en lysande maskradbal.

 

Romanen mixar epik och dramatik; stora delar av texten utgörs av pjäslika replikskiften. I stilen innehåller dessa dialoger allt från retorisk elegans till konstlös rotvälska. Stilkontrasterna är genomtänkta: Olika stilar används för att karaktärisera olika personer.

Romanen, som utspelas under några månader 1792, berättar bl.a. om en stöld av ett kungligt diadem, ”drottningens juvelsmycke”, och om mordet på Gustaf III på maskeradbalen. Centralfiguren Tintomara, som på olika sätt är inblandad i brotten, är som sagt en utpräglad gränsöverskridare. Hon omtalas visserligen med pronomenet ”hon”, men i själva verket är det osäkert om hon är man eller kvinna. Bäst klassas hon som androgyn.

I en tidig nyckelscen, en dialog mellan två kirurger som på begäran av polisen har undersökt Tintomara, introduceras den androgyna tanken, bl.a. genom en analys av Tintomaras sångröst: en slags Alt, som ena gången gick in på Sopranens område, andra gången gränsande till en ordentlig Tenor.”  

Men kirurgerna är tydligen inte helt överens om hur protokollet ska fyllas i.

 

 

förste chirurgen.

Inbillning? Men hvad min herre sagt om Androgynen passar otroligt väl in på personen i polisen.

 

andre chirurgen.

Utom att det är bara en chimere.

 

– – –

 

förste chirurgen.

Tillåter således min herre, såsom förman, att jag i protokollet får kalla den der en Androgyn? Polisen vill hafva vårt skriftliga yttrande i morgon.

 

andre chirurgen.

Chimerer herre, lärda chimerer. Den varelsen är ingen Androgyn, utan alldeles som andra menniskor. Lita på mig, jag vet hvad jag säger. Det der om Androgyn hafva folk endast påhittat för att finna en förklaring på det de ej begripa.

 

förste chirurgen.

Och af hvilket kön är då denna person?

 

andre chirurgen.

Ja – grubbla på det!

 

 

 

Tintomara nästlar sig förresten in i fler motsatspar än man och kvinna, t.ex. liv och död, jord och himmel, djur och människa, hedning och kristen, frihet och instängdhet, ande och materia.

I Drottningens juvelsmycke förekommer också kapten Ferdinand och major Clas Henric, två officerare som förälskar sig i adelsdöttrarna Amanda och Adolfine. Men en märklig förväxling leder till ett svartsjukedrama: Ferdinand och Clas Henrik går i duell.

Jämte kärleksäventyr berättar romanen om intriger på hög politisk nivå. Drottningens juvelsmycke skildrar en mörk värld av konspiratoriska män på jakt efter makt. Hertig Karl och Gustaf Adolf Reuterholm är viktiga brickor i detta spel.  

Efter mordet på Gustaf III beger sig huvudpersonerna till Kolmården. I mentalt kaos vistas Adolfine och Amanda på ett släktgods, och i närheten (men utom flickornas vetskap) gömmer sig Clas Henrik och Ferdinand, som båda har varit inblandade i mordet.

Till det östgötska godset kommer också Tintomara; hon är typiskt nog förklädd till ung man. Alla fyra förälskar sig i den oemotståndliga varelsen, men Tintomara ställer sig utanför varje kärleksrelation.

I en starkt symbolisk scen, som utspelas vid korsvägen Lindamot, närmar sig alla fyra Tintomara från var sitt håll. Tintomara bildar centrum för allas kärlek, allas blickar. I fågelperspektiv formar scenen ett kors med beundrarna i korsarmarna och Tintomara i mitten. Samma symbol – korset eller krysset – dyker upp på många ställen i romanen.

Symbolen syns bl.a. i spelkort: nummer fem i hjärter, ruter, klöver och spader. Att korsets mitt, Tintomara, står i fokus markeras av Ferdinand som vid ett tillfälle skrapar bort femmans yttre tecken för att justera sitt kort till ett ess.

Korset uttrycks också i en berömd frihetssång som Tintomara framför i skogen. Lägg märke till ordens eleganta krysspositioner i sångens första del nedan.

 

 

Mig finner ingen,

Ingen jag finner.

Alm, hägg och hassel blomstra för vind

Jag ler åt alla,

Alla åt mig le.

Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind

 

 

Den obundna naturgestalten Tintomara flyr emellertid ungdomarnas kärlek på den östgötska landsbygden, och flykten underlättas av Reuterholm som dyker upp på gården. I hans sällskap reser Tintomara tillbaka till Stockholm.

Även i Stockholm riktas passionerna mot henne. Men vildinnan och frihetstörstaren Tintomara flyr än en gång. Hon värvas som regementsmusiker, där hon snart gör sig skyldig till disciplinbrott och döms till – döden.

Men egentligen vill ingen att Tintomara ska dö. Man planerar därför en skenarkebusering. En fredagseftermiddag i Solna skog förbereds Tintomara för avrättningen. Scenen (en långfredagsscen?) för tankarna till Bibelns skildring av Golgata. Kanske kan Tintomara – gränsöverskridaren i korsets mittpunkt – uppfattas som en androgyn Kristusgestalt?

Tintomara gäckar dock än en gång sin omgivning. Skenavrättningen övergår nämligen i en verklig avrättning: En av soldaterna – som visar sig vara Ferdinand i förklädnad – brassar av en skarp kula. Strax därpå avrättas även Ferdinand, som tidigare har dödat Clas Henric. Och Amanda och Adolfine? Ja, de har blivit galna.

Redan romanens berömda motto (“Tintomara! två ting äro hvita: Oskuld Arsenik.”) ger förresten diskreta ledtrådar till några av berättelsens centrala teman. Mottot är hämtat från en dramatisk dialog mellan Tintomara och hennes mamma Clara. Lyssna.

 

Clara. Hör mig mitt ljufva barn, ach jag ser du är en menniska, och skall förstå hvad jag nu säger dig. Och det jag säger, skall du minnas, ty det blir visst mitt sista ord.

Tintomara. Jag skall minnas hvad du säger.

Clara. Endast Hvitt duger i himmel och jord. Endast det hvita räddar och hjelper; det hvita gör åt hvar och en det, som är rätt, att det sker; det som är rätt och rättvist, att det sker för hvar och en efter sitt slag.

Tintomara. Det hvita?

Clara. Tintomara! Två ting äro hvita Oskuld Arsenik.

Tintomara. Ach blunda ej! blunda ej! jag vill se dina ögon.

Clara. Du, mitt barn, haf oskuld! . . . Jag har arsenik.

 

 

Ny karta

På somrarna drog Almqvist gärna iväg på långa inrikesresor på egen hand. Han ville dels vila upp sig efter terminerna, dels samla stoff till nya litterära verk. Almqvist hade anmärkningsvärd talang för att möta människor från alla samhällsklasser, och han läste av avkrokarna med vidöppet sinne.

Jag gissar att Almqvists möten med svensk allmoge under dessa sommarresor var ett av skälen till att han under 30-talets sista år började rita om sin ideologiska karta.

Den politiska spänningen var hög i Sverige. Kampen stod främst mellan konservativa och liberala krafter, och Almqvist lockades av den fräscha liberalismen. Han utvecklades till radikal demokrat, en knivskarp kritiker av de krav på underordning som slog mot fattiga och kvinnor.

Tankarna var så omstörtande att Almqvist först delvis höll dem hemliga. Att komma ut som liberal var nämligen ett stort steg. Almqvist ingick i romantiska kretsar, och romantikerna var sedan länge konservativa. De tillhörde maktägarna och uppfattade liberalismens törst på frihet och rättvisa som terrorism.

Basgången i Almqvists litteratur blev samtidigt alltmer realistisk, och berättelserna handlade ofta om sociala reformer och frihet i olika bemärkelser. År 1838 gav Almqvist ut den välvässade betraktelsen Svenska fattigdomens betydelse, där han i nationalistisk anda analyserar begreppet svenskhet.

I analysen drar han nytta av sina sommarresor över landet. Men texten röjer också påverkan från kontinental filosofi. Almqvist gillade Rousseaus bonniga idéer, och han hade också efter perioden i Värmland en särskild kärlek till lantliv.

Även Montesquieu var uppenbarligen viktig för Almqvist. Enligt Montesquieus klimatlära hänger folkkaraktär ihop med klimat: I kalla områden blir människor härdade, initiativrika, kraftfulla, karga etc. till sinnet.

 

 

Montesquieu

 

Svenska fattigdomens betydelse startar med en grov analys av det svenska klassamhället. Ett grundproblem är att samhällseliten inte längre är förankrad i det nationella arvet, den är osvensk.

 

 

Det är herrskapets bildning, som kommit att gå en annan bana, än nationens. Dess studier äro föga svenska. Dess hänryckning är utländsk. Det äter och sofver i Sverige; men dess bröst drar sina angenämaste andedrag i Tyskland eller Frankrike, stundom i England, kanske ock i Rom eller Grekland.

 

 

Folk och herrskap har glidit ifrån varann, berättar Almqvist, och följderna kan bli ödesdigra.

 

 

Nu vissnar massans skönhetssinne bort, under det herrskapet sitter och njuter för sig, så länge den fröjden räcker. Vi äro derigenom komne derhän, att hafva så kallade bättre och sämre klasser: de förre gentila, men fada: de sednare ofta dusiga och otäcka. Denna folkskillnad är stor, och till sina följder den största af en stats olyckor. Ty de hemligaste, men mäktigaste sammanhang äro derigenom upplösta.

 

 

De genuina svenskarna skiljer sig från andra nationaliteter främst på en punkt: fattigdomen. Men fattigdom är inget negativt. Den innebär att ”vara hänvisad på sig sjelf”, att vara oberoende av ting och flärd.

 

 

Men ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom. Kunde vi endast lära oss den rätt. Vi hafva den, mer eller mindre, alla här; men mången ibland oss bär sig oskickligt åt med den hufvudcharakter i verlden, som Gud gifvit oss. Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig.

Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf.

På det en åhörare här icke måtte löpa ut åt håll, som åtminstone icke jag vill komma till, så anmärker jag genast, det jag icke sagt att fattigdomen vore någonting att söka, icke ett mål att eftersträfva. Men när man en gång befinner sig i den ställningen att man är fattig, det är då man hänvisas ifrån allt jordiskt blott och bart till sig sjelf. Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet: i sig finna en outtömlig hjelpkälla, och derur med färdighet, fintlighet, snabbhet upphemta hjelpmedlen i alla omständigheter – denna kraft är grundväsendet i svenska nationligheten, så som den af Gud och vår natur blifvit utstakad. Att kunna vara fattig när det gäller, utan rädsla och utan fara, dertill lockas vi af våra landskapers anblick; men det är icke blott vår kropps, utan likaså vår själs verldsställning.

 

 

I verkligheten var nog svenskens fattigdom på 1830-talet något mindre idealistisk: Det rådde svår hungersnöd på flera håll i landet efter missväxt och kalla vintrar.

Almqvist kastar också en blick på Sveriges estetiska kultur. Han märker att äkta nationella motiv saknas i litteraturen.

 

 

Men utom namnen på svenska orter, tyckes för öfrigt ingen röst ur landet sjelf höras i dessa arbeten. Skulle man t. ex. gifva personerna tyska efternamn och kalla ställena Halberstadt, Paderborn, Nürnberg, Dresden, så torde föga mer behöfva ändras, för att sammansättningen funne sig likaväl hemma i Tyskland som i Sverige. Detta vare ej sagdt som tadel öfver de aktningsvärda skrifterna, utan som en betraktelse öfver huru litet svenska landet förmått slå an på författarne. Hos våra gustavianska och sedermera fosforistiska skalder finnes knappt en rad, som påminner om Sverige (öfverskrifter och namn oberäknade).

 

 

Till sist avhandlar Almqvist Sveriges flora och fauna, och söker analogier mellan ekologi och svenskhet. Den viktigaste natursymbolen för svenskhet är nyponblomman, den nordiska törnrosen.

 

Låtom oss till slut kasta en blick på Nordens Flora. Har vår halvö någon Törnros? – Hemfödd och landet sjelf tillhörig hafva vi en sådan, som likväl i hvardagslag kallas Nyponbuske, ehuru af samma blomsterätt, som den sydligare törnrosen.

Nyponbusken förtjenar att närmare ses – den är för norden utmärkande. Betrakta dess lilla, enkla, ljusröda blomma, och kän den utomordentligt fina, nästan svaga lukten, den ädlaste likväl som luften bär. Här är ingen yppig rik bladighet; icke den fullsaftiga, högröda, om brånad påminnande söderländska törnrosen; och icke heller här den starka narkotiska ångan, en syster till ambra, mysk och all österländsk rökelse. Nyponbusken visar väl under sin korta blomstringstid ett ganska stort antal af sina små fåbladiga blommor; den är högvuxen, ehuru spenslig, och taggar har den fullt ut så många som den syd- och österländska slägtingen. Men den är gestalten af fattigdom, vildt behag och kyskhet. Den bär på sig uttrycket af hela vår nordiska natur, samladt i en fantom.

 

 

Halfkrymplingars predikant

Som en följd av det sociala engagemanget författade Almqvist en rad folklivsskildringar. Han blev också konstnärlig ledare för en serie ”folkskrifter” som förläggaren N. W. Lundequist gav ut. Texterna skulle spridas till den läsovana folkmassan på landsbygden. Almqvist själv bidrog här bl.a. med Grimstahamns nybygge, en sedelärande skildring av ett torparpars svettiga slit.

Almqvist författade sin mest lysande folklivsberättelse, Kapellet, strax efter sin egen prästvigning 1837. Jag gissar att berättelsens huvudperson, en ung entusiastisk präst, är en vision av Almqvists eget prästideal. Berättelsens inkännande beskrivningar av miljöer och människor har antagligen sin bakgrund i en resa som Almqvists företog i Småland under sommaren 1836.

Kapellet handlar om en ung pastorsadjunkt, som just har blivit prästvigd i Kalmar domkyrka. Han reser med häst och vagn från Kalmar (där han faktiskt har varit på besök hos änkebiskopinnan Stagnelius, mamman till poeten Erik Johan Stagnelius!) i riktning söderut genom Möre.

Prästens första tjänst blir i ett litet kapell i skärgården nära gränsen mot Blekinge. Här möter han ett slitet, grovhugget fiskarfolk. Almqvist skildrar tappra gummor och gubbar med intensiv inlevelse. Lyssna till prästens första möte med församlingen i kyrkan.

 

 

Han på en gång djupt rördes och förskräcktes vid anblicken af alla de omgifvande gestalterna: ytterst långhakiga, bleka, skalliga eller testhåriga, rödögde eller halfblinda, antingen snipnäsiga eller högst uppnäste, till det mesta krokryggiga alla, men försedda med ovanligt stora och klumpiga händer, såväl karlar som qvinnor, – förmodligen en följd af yrket. Hvart han vände sig, skramlade litet smått i bänkarne, antingen af en medförd käpp, eller af något knotigt knä, som darrade emot en bänkdörr eller kanske icke kunde hålla sig stilla emot sin egen make.

 

 

Prästen lär känna en viss utfattig familj särskilt väl. Mamman är sjuklig, pappan på sjön och barnaskaran stor. Men barnen lyckas ställa sig över sin fattigdom: De dansar, charmar och verkar omedvetna om sin egen misär.

 

Är hvar och en här i kapellförsamlingen så fattig? frågade adjunkten.

Fattig? hvad menar herrn?

Herrn vardt litet storögd vid den upptäckten, att den fattiga gossen icke sjelf viste hvad fattigdom var. Jo, kära du, sade han, jag frågar om alla här i kapellaget nödgas äta så litet som ni, stackare.

Äta, som vi?

Ja.

 

Så är det dags för prästens första predikan. Han har förberett ett pretentiöst manus men känner instinktivt att den enkla skärgårdsbefolkningen behöver ett annat tilltal. Han slänger manuset och ger sig hän i en stark, spontan och hjärtlig predikan. Såhär berättar Almqvist om prästens tvekan:

 

Vid åsynen af alla dessa skrofliga, nästan spöklika figurer, gick en kall svett fram i adjunktens panna, då han påminde sig den predikan han skrifvit, och som här nu skulle föredragas. Hvad är vanligare och naturligare för unga nyblefne prestmän, då de författa sitt koncept, i synnerhet när de ämna göra inträde sommartiden i stora och folkrika kyrkor, i vackra och förmögna nejder, för åhörare till hälften bönder – det är sant – men också till en god del herrskap – hvad är naturligare, än att de utsmycka sitt blifvande tal med ett blomstrande språk, fullt af lif och lust, öfverflödande på täcka bilder och ljufva liknelser? Hjertat svallar: sjelfva fingret, som förer den unga homiletens penna, är poetiskt. Allt blir hänryckande: evangelium en idyll, lagen en varnare i huldaste drägt: allt blir liksom solen, eller som dagens stunder, som stjernorna, som våren och liljorna, till och med som flickans milda öga. Men nu! För hvad eller för hvilka skulle detta glimmande koncept nu uppläsas? [...] Han var ju dessa utlefvades, dessa halfkrymplingars predikant i dag? och de hade väl rätt att af honom höra Guds ord?

 

 

Kapellets avslutning är ljuv som ljuset i en nordisk julinatt: Den utfattiga familjen kommer på fötter, prästen stannar i församlingen, och han snärjer dessutom familjens äldsta dotter. Kanske borde författaren ha sparat på honungen i finalen.

 

 

*          *          *

 

 

Skällnora kvarn kan också räknas till Almqvists folklivsskildringar. Men här har den mustiga landsbygdsberättelsen kryddats med skräckromantik och deckarintrig. Berättelsen är rafflande, och några av personerna, inte minst den jordnära tjänsteflickan Brita, skildras riktigt levande.

Berättarjaget är på resa i Uppland, när han av en händelse stöter på Brita. Tillsammans far de till Skällnora kvarn. Här hamnar de i en ganska invecklad kriminalhistoria, där den kolsvarte Jan Carlson försöker tvinga Brita att vittna falskt inför rätten. Brita vägrar.

Den samvetslösa Jan Carlson drar i vrede igång ett kvarnsågverk och är på väg att mata Brita genom klingan, när han plötsligt faller i forsen och dör.

 

Jan Carlson sjelf hade snafvat på en hal planka, han störtade ned emellan ett par af qvarnens ställningar – hans hufvud krossades. Han låg nu hängande, nästan gungande öfver en utskjutande stock nära det stora hjul, som han i lifstiden satt i rörelse.

 

Brita, fastsurrad vid sågstocken, räddas (märkligt nog) av en korp som stöter till en kvist som havererar sågen. Almqvists tanke var nog att Jan i dödsögonblicket tog korphamn, ångrade sitt demoniska tilltag och stoppade sågverket. Almqvist markerar i alla fall en exteriör symmetri mellan fågeln och Jan: ”Dess [fågelns] krokiga näbb och romarfysionomi, ej olik sjelfva Jan Carlsons”.

Samma tolkning understöds dessutom i avsnittet nedan. Lyssna till hur berättarjaget följer fågelns rörelser efter Jans dödsfall.

 

 

Jag följde hennes [Britas] ögonkast dit åt sidan, och märkte högt uppe på en sten en gråaktig fågel, som satt och såg på den döda kroppen, och emellanåt, det fåglar bruka, liksom smånickade med hufvudet – och det åt oss. Hans nickningar liknade en tacksägelse. Korpen väntade sig väl en god mat – eller hvad han menade – och det var väl också för den orsakens skull Brita ville öfvertäcka liket till värn och beskydd. Derföre tog också jag flere gran- och enqvistar. Vi hade snart höljt öfver Jan Carlson, så att han knappt mera syntes, och han låg som begrafven under friska barrgrenar. Då detta väl var gjordt, flög fågeln bort venster ut i rak sträckning öfver skogen. Jag stod och undrade, om icke det var samma fågel som i sågqvarnen?

 

 

En ljuf ljugarinna

En av Almqvists mer underhållande texter, Araminta May, är uppbyggd som en lekfull, rapp brevväxling mellan centralfigurerna Fabian och Henriette. Både Fabian, en grosshandlarson i utveckling, och Henriette, en ung tjusig kvinna, tillhör Skeppsbroadeln i Stockholm. Almqvists tidsskildring av Stockholm tillhör berättelsens höjdpunkter.

Fabian har tillfälligtvis hamnat på vischan, i Grönhamns prästgård, för att på sin pappas anmodan leta upp en duglig hustru. I breven till Henriette redovisar han sin inventering av bygdens fröknar. Men han imponeras varken av damer eller lantliv. Henriette svarar genom att kommentera Fabians brev och återge episoder ur sitt eget flärdfulla Stockholmsliv.

I Henriettes brev dyker snart en ung kvinna (som påminner en hel del om Henriette själv) upp. Hon introduceras som en inneboende i Henriettes rum:

 

 

En fremmande person har inflyttat i pappas hus på en liten tid, och bor, hvad tycker du? i min egen kammare. Det är ett ungt fruntimmer, Araminta May, således en engelska, som du hör på namnet, men som dock talar svenska och bär sig bra åt.

– – –

Hon sofver i samma rum som jag, hon begagnar samma toilettspegel, samma kammar, samma hårnålar. Det är min bästa vän.

Med hvilket nöje tecknar jag icke för dig Aramintas bild? Men jag behöfver det icke, ty jag vet att du sjelf har en lefvande inbildningskraft. Vi klädde oss tillsammans för att fara upp på börsen, nyårsdagen. Hvilket uttryck skänkte icke dessa långa, fina, mörka ögonhår åt ett par ögon, som – Fabian – jag är fruntimmer, men vet ändå att värdera Aramintas ögon.

 

 

Långsamt, långsamt låter Henriette historien om Araminta svälla. Och märkligt nog börjar Fabian brevledes förälska sig i henne. Men vem är hon?

Berättelsen avslutas med en taldialog i Stockholm mellan Fabian, som har återvänt till stan utan att ha lyckats gräva fram nån gemål ur den lantliga myllan, och Henriette. Då står det klart att Araminta aldrig har funnits, hon är nämligen identisk med Henriette. Ett maskspel.

Henriette och Fabian blir till sist ett par, och Fabian verkar inte ha nått emot lögnen. Almqvist bjuder på ett elegant filosofiskt resonemang om sant och falskt. Detta är berättelsens avslutning:

 

 

Fab. Du är den finaste fantom jag känt! förebrå mig ständigt och oaflåtligt för hvad du sjelf oupphörligen – oupphörligen gör. Henriette, med ett vilkor blir jag alltid din –

Henr. Fab–?

Fab. Det vilkor, att du aldrig upphör med hvad du hittills så vågsamt men tjusande försökt att vara . . en ljuf ljugarinna.

– – –

Fab. Om bördor finnas i lifvet, som jag nog tror, så skall du locka mig att anse dem lätta, genom att säga tyngden icke vara tung. Hvilken osanning? men så bär sig verlden. Och skulle det bli för stojande muntert omkring oss, så skall du narra mig att tro något sorgligt ligga doldt deruti: så blir det glada lagom. Henriette! hvem kunde uthärda nattens mörker, om vi icke ljöge litet ljus till strålar omkring stjernorna? Och hvem kunde stå ut med dagens skarpa sol, utan att insvepa sig i någon välgörande skugga? Skuggan sjelf . . fins något oförklarligare? Något ofasttagligare? Hon är ett intet, och likväl fins hon. Hon är, som jag tror, Jordens sjelfva ”coquetterie” med sina egna verkligheter. Likväl har jag mycket orätt uti, att kalla allt detta lögn. Så som du varit och är, Henriette, så som du skrifvit och handlat, visar du mig just sanning: livets bästa, kanske högsta sanning.

Henr. Det förstår jag mig icke på, Fabian.

Fab. Rena, milda, intagande – tillåt mig att ännu en gång säga Coquette – lika mycket, jag talar uppriktigt som det är. Den der skarpa, den der nakna sanningen, den är hvad som just ljuger allravärst i mina öron. Och den der ärligheten – – bottenärlig, det förstås! fy, hvem kunde tåla annat? – – men den välsignade riktiga riktigheten ända ut i fingerspetsarne, i hvar handvändning, i hvart ögonkast – – – hm, det är ändå icke så roligt, som man påstår, att qväfvas lefvande. Nej tyst, Henriette, och låt mig tala till punkt! jag har bara ett litet obetydligt ord osagdt. När hjertat drar öfver sig en fin sky . . du kallar detta hölje bedrägeri, kan jag tänka?. . ett flor som af tunn snö . . drar öfver sig ett slädnät af silke med skimmerhvita maskor . . och ändock inunder är ett hjerta, så trofast, så dygdigt, så rent, så varmt, så – o! – jag känner Henriette allt sedan lilla Jettys dagar, och i afton blef hon min.

 

 

Almqvist kallar verket Araminta May för komedi. Men även texter i lättare genrer, t.ex. just förväxlingskomedier, kan naturligtvis rymma extra bottnar. Karaktären Araminta May (eller Henriette) är särskilt spännande av flera skäl.

Hennes självmedvetna beteende utmanar sociala konventioner, och hon reser sig mot manlig objektifiering av kvinnan. I avsnittet nedan tröttnar hon på en uppvaktares tunga.

 

Han började då taga henne sjelf till samtalsämne, på det der något utslitna sättet, som herrar bruka. Hon hade vackra händer, hon hade en intagande röst, ögon, mun. Allt hvad han sade, var visst sant, men är ledsamt att sjelf nödgas åhöra. Det sårar en qvinna att finna sin person likasom på Hötorget, der hon, likt en vara, mönstras, berömmes, eller tadlas – köpes, tages eller förkastas.

 

Araminta verkar dessutom mån om att leva ekonomiskt självstädigt från mannen. I utdraget nedan är hon och beundraren på slädtur. Beundraren har med brinnande nyfikenhet just intervjuat Araminta om hennes familjs ekonomi.

 

Vid Järfva kom man i land. En fattig trashank till gubbe stod på stranden, der vägen gick upp från sjön, och gjorde ideligen sin reverens för hvarenda släde som for om honom. Ingen såg på honom; men Araminta gaf gubben en vänlig nick och lät ett silfvermynt falla ur sin hand i snön för hans räkning. Ehuru hon hade hoppats sin lilla välgerning bli obemärkt, hade dock hennes granne i racken gifvit akt på hennes rörelse med armen och gjorde dervid en ignoble min. ”Det är obegripligt, anmärkte han, att polisen kan tillåta sådana der ofreda menniskor hvart man kommer. Finnas då i Herrans namn icke fattighus? Tiggare måste man ha vid sidan öfverallt!”

Ja till och med i slädrackar! var Araminta på vägen att utbrista. Men hon återhöll sin med löje blandade ovilja, makade sig blott längre in i sitt eget hörn, och besinnade hur det ödet en gång skulle kunna smaka, att ha till man en, som först tiggt sig till hennes förmögenhet (i fall hon egde någon), och sedan med rått öfversitteri skulle sätta sin fot på hvarje annan tiggares, ja på hvarje menniskas nacke, hennes egen då visst icke undantagen.

 

I vis mån förebådar karaktären Araminta faktiskt en annan av Almqvists litterära figurer, nämligen Sara Videbäck i kortromanen Det går an. Denna text skulle genom sina sociala idéer snart slå gnistor i Almqvists samtid.

 

 

Går det an?

Almqvists kortroman Det går an släpptes på Lars Johan Hiertas förlag 1839. Hierta och Almqvist var goda vänner, och Almqvist hade tidigare börjat skriva för Aftonbladet, där Hierta ju var centralfigur. Valet av förlag var ett isande stridsrop. Liberalen Hierta hatades nämligen av konservativa romantiker.

 

Hierta

 

Det går an är ytligt sett en rätt enkel historia. Sara Videbäck och Albert träffas på en resa och beslutar att leva tillsammans utan att vara gifta. Under ytan ligger dock en starkt polemisk idé. Romanen propagerar för kvinnans

  1. rätt att försörja sig själv
  2. makt att avstå äktenskap (och därmed patriarkal rättsordning).

I berättelsens avslutning undrar Sara: ”Går allt detta an, Albert?” Albert svarar visserligen inte med ord. ”Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: Det går an.”

Boken är en liberal vision om jämlikhet, och den stimulerade en av den svenska litteraturhistoriens tuffaste debatter. Aldrig tidigare hade klyftan mellan en liberal och en konservativ kultursyn legat i så öppen dager: Det ålderdomliga, patriarkala skråsamhället fick konkurrens av det liberala rättvisesamhället.

De första recensionerna (alla i liberal press) av Det går an var visserligen positiva. Men snart vände vinden.

Många av Almqvists gamla vänner – t.ex. Atterbom och Adolf Lindblad – skulle vända honom ryggen.

 

Atterbom

 

Redan efter några månader kom de första kritiska följdskrifterna i bokform. Och det skulle komma många. (Själv känner jag till fem–sex stycken, men det publicerades säkert fler.) Vissa av texterna författades av beryktade kulturmänniskor, bl.a. Malla Silfverstolpe, Vilhelm Fredrik Palmblad och August Blanche.

Blanche gav sig ivrigt på Almqvist. Tidningarna Freja (där Blanche skrev) och Aftonbladet (där Almqvist skrev) debatterade oavbrutet i mängder av ämnen. Blanche var dessutom en varghungrig karriärist på frammarsch, och att beskjuta den redan etablerade Almqvist var ett sätt att få cred.

 

Blanche 

 

Blanches (märkliga och småporriga) följdskrift berättar om de skuggiga konsekvenser som han menade att Almqvists liberala hållning skulle få (t.ex. könssjukdomar, lättfotat kärleksliv och halvnakna kvinnor i blöta, tunna klänningar). Blanche skriver själv i förordet till sin bok att den innehåller ”en mängd snarare obscener, än scener”. Och för dessa hittar han tydligen ett slags etiska och estetiska motiv.

 

 

I denna bok, som nu lemnas åt allmänheten, förekomma en mängd snarare obscener, än scener, icke derföre som skulle vi känna hos oss ett behof af att gifva dem luft, utan för att göra ett försök att parodiera en viss modern fallenhet för att rufva i botten af en förskämd smak, som, hämtad från en utländsk litteraturs träskmarker, icke bör få fast grund inom fosterländska landamären.

Säger någon, att vi smäda eller såra menskligheten, svara vi med den berömde Törnrosförfattaren: "Vi smäda ingen – ingen önska välsignelse öfver alla."

 

 

Den stridslystne Palmblads följdskrift, ett slags gigantisk skräckrecension, är en orgie i grym oförskämdhet. Under sensommaren 1841 släpptes dock en akut avvikande följdskrift, nämligen en kritisk reaktion på Palmblads småspydiga följdskrift.

Bokens poäng är att Almqvist är en lysande ordkonstnär som försvarar den verkliga dygden. Texten gavs ut anonymt, och författarens namn har förblivit dolt i dimma. Men vi kan gissa – skribenten hade nämligen anmärkningsvärt bra koll på Almqvists tankevärld.

 

 

*          *          *

 

 

Konservativa krafter inom akademien och pressen hade alltså plötsligt förenats mot samma lede fiende. Almqvist hette nu ”Det-går-an-prästen” – en titel som innehöll en absolut paradox, liberalismens ”det-går-an” stod mot det brunkonservativa prästämbetet.

Det går an ledde inte bara till att Almqvist tappade gamla vänner och socialt anseende utan i förlängningen också sin försörjning. Rädsla inom Nya Elementarskolans ledning (som misstänkte att Almqvists roman skulle solka skolans rykte) innebar att Almqvist tvingades att lämna rektorsstolen.

Dessutom startade Uppsala domkapitel ett slags irrlärighetsprocess mot honom. Eftersom Almqvist var vigd inom stiftet kunde domkapitlet granska hans trosuppfattning.

Almqvist tvingades till flera skriftliga och muntliga förhör. Men domkapitlet lyckades inte hitta något som motiverade att kragen drogs in. I praktiken hade Det går an ändå diskvalificerat Almqvists prästkarriär. Istället fick han dra in pengar som författare och journalist.

Almqvist var hädanefter en radikal liberal i full blom. Rättvisa och frihet hette hans ledstjärnor. Och dessa värden skulle gälla alla, oberoende av kön och klass.

 

 

Havresoppan

På försommaren 1851 bröt Almqvists helvete definitivt ut. Vi känner faktiskt inte exakt till vad som hände. Men i centrum stod procentaren Johan Jacob von Scheven, en ökänd herre som Almqvist hade blivit bekant med några år tidigare.

Ryktet sa att Almqvist dels hade stulit reverser från von Scheven, dels hade försökt att mörda honom. Almqvist skulle ha serverat von Scheven ett glas brännvin och en tallrik havresoppa, som hade spetsats med dödliga doser av arsenik.

Almqvist reste hastigt utomlands. Köpenhamn–Bremen–New York. I Sverige följde en storm av rykten och konservativa pressartiklar som spottade grova, infekterade loskor efter Almqvist.

 

Almqvist. Karikatyr

 

Var ryktena sanna? Bevisläget var knepigt, rättegången visade att Almqvist varken kunde frias eller fällas – han måste förhöras. Något förhör blev dock aldrig av. Almqvist levde nämligen som efterlyst i exil under resten av livet.

Händelserna runt von Schevens soppa har blivit föremål för en rad spekulationer: Skönlitteratur och juridiska och litteraturhistoriska uppsatser har på olika sätt belyst rättsfallet. Kanske var Almqvist skyldig? Kanske blev han istället offer för en ondskefull konservativ konspiration?

Almqvist seglade in i New York på sensommaren 1851. En åldrande, mentalt vingklippt man mötte ett land som många européer fortfarande uppfattade som en utopi: demokrati, gryende modernitet, framtid. Men Almqvists tid i Amerika var en desperat flykt från historien snarare än en resa mot en grönskande framtid. Fattigdom. Rotlöshet.

Det dröjde över två år innan Almqvist fick ro. På vintern 1854 bestämde han sig för att stanna i Philadelphia. På ett pensionat mötte han den ålderstigna föreståndarinnan Emma Nugent, som snart blev hans hustru.

Almqvist, som ju ännu var gift i Sverige, kallade sig Lewis Gustawi, och han berättade aldrig för sina svenska släktingar om det nya äktenskapet. (Tvegiftet uppdagades faktiskt inte förrän 1928.)

Intentionen bakom äktenskapet hette knappast passion, snarare pengar – Almqvist var i stort sett helt pank. På pensionatet kunde han försörja sig genom att springa småärenden och spela piano i baren.

Hur gick det då med författandet? Jodå, Almqvist skrev. Men hans texter saknade numera publik. På skrivbordet blev pappershögen med det märkliga manuset Om svenska rim högre och högre.

Om svenska rim skulle bli ett heterogen textsamling, där Almqvist vrider och vänder på sitt modersmål i lekfull vers. Ibland riktigt kul. Ibland riktigt desperat. Oftast med en strimma strunt.

En avdelning i Om svenska rim heter Sesemana. Den är tillskriven en historisk person, nämligen nonsenspoeten och matematikern Hans Jacob Seseman. Jag har ingen aning om Almqvists verkliga relation till Seseman. Men Almqvist backade inte för att författa hans fiktiva (och hypotetiska) dödsruna.

 

 

Ifall mitt Dödsfall äger rum: här mitt Epitaphium:
Rättskaffens Vandringsman!
Här vilar han: Hans Jakob Seseman,
som skrivit skrifter "av och över": Mera sägas ej behöver,
än att hans Vers gick allihop på vers, försann.
Han var till kroppen stor,
dock ännu större var hans själ,
och allrastörst hans skor.
Han levde understundom väl nog
och svälte ej komplett ihjäl förrän han dog.

 

 

En liknande språklig lekfullhet dyker upp i dikten nedan. Men här understöds det banala av en desperation som luktar självupplevd.

 

 

En Måne, dock, som milt i natten skiner,

är bättre än en Sol, som redan har gått ner.

På enslig stig jag övergiven går och blåsten viner;

jag har ej sol, och ingen måne mer.

Gud han sig förbarme

över mig, den arme!

En liten liten måne,

O Herre, du mig låne!

 

 

Almqvists absolut mest kända exildikt brukar uppfattas som en hyllning till Skandinavien och svenska krusbär. Ja, du känner säkert igen diktens sista rad: ”Blott Sverige svenska krusbär har”. Men kanske kan texten istället läsas med ironisk distans? Själv tycker jag nog det, och då blir nostalgin istället en hånfull grimas i ansiktet på en förskjuten människa.

 

 

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!

 

 

Om svenska rim publicerades inte under Almqvists livstid. Och länge uppfattades samlingen som litterär smörja. Men med tiden har texterna omvärderats.

Den lyriske bjässen Gunnar Ekelöf gav sig på 1950-talet in i ett märkligt poesiprojekt, som resulterade i diktsamlingen Strountes. Almqvists exilpoesi lär ha varit en avgörande inspirationskälla.

 

Ekelöf

 

Jag är inte helt säker, men jag misstänker att titeln Strountes (en förfranskning av ”strunt”) är direktplockad från Almqvist. Mottot är i alla fall definitivt ett Almqvistcitat.

 

Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt. Också finner man, att ingen ens bjuder till att göra sådant.

 

Hur formade då Ekelöf sina Strountes-saker? Ja, alldeles stjärnklart med samma lekfulla redskap som Almqvist. Lyssna till Ekelöfs evighetsmaskin Perpetuum mobile.

 


Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

 


I en annan Strountes-dikt, Jag ser detta spjäll, funderar Ekelöf över språkets mångtydighet ungefär som ett barn. Vad förenar egentligen ett ventilationsspjäll och ett revbensspjäll?

 

 

Jag ser på detta spjäll
Det är rutigt, absolut rutigt
Jag ser på detta andra spjäll
Det är fullkomligt randigt

Det ena är rutigt vare sig det är öppet
eller stängt
Det ger bara lite mer eller mindre luft
Det andra är randigt vare sig man ätit av
det eller ej
men mest när man ätit av det!

O vad skall jag göra med alla dessa spjäll
Vad skall jag göra med alla dessa ord
som eventuellt betyder ett och detsamma
med eller utan ränder!

Jag är visst kommen på fel halvklot!

 


*          *          *

 

 

1865. Det var högsommar, juli månad, när Almqvist slutligen lämnade Philadelphia. Han grep väskan med sin seniga näve, traskade ut från hustruns pensionat och fäste en beslutsam blick på Europa. Almqvist ville återse Sverige, möta sina gamla vänner och dö hos familjen. Men resan tog slut i Bremen.

Almqvist gjorde halt när han förstod att han fortfarande var efterlyst av svenska myndigheter. Fridolf, Almqvists halvbror, som snart reste ner till Bremen, blev den enda släkting som hann träffa den fördrivna ordkonstnären, innan han insjuknade och dog på ett tyskt lasarett i september 1866.

 

 

Lästips

Det finns ett världshav av texter om Almqvist. (Men långt ifrån alla gör läsaren lycklig.) En av dagens lysande Almqvist-kännare heter Johan Svedjedal. Han har bl.a. skrivit en gigantisk biografi i tre band om författaren. Flera kortare Almqvistuppsatser av Svedjedal finns på Litteraturbanken. Jag rekommenderar dem varmt.

Missa inte heller Almqvistsällskapet. På deras webbplats hittar du bl.a. receptet på Almqvists havresoppa (dock arsenikfri).

Svenska vitterhetssamfundet ger ut elektroniska versioner av de hittills publicerade utgåvorna av Almqvists samlade verk. Även Projekt Runeberg publicerar några av Almqvists texter på webben.

Till sist några webbplatser med lite lösare anknytning till min betraktelse:

Gunnar Ekelöf-sällskapet

Geijer. (Publicerad av Geijer-släkten.)

Heidenstamsällskapet

Ellen Key-sällskapet

Ellen Key-institutet

Ellen Key – frihetens apostel

Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner

Skandinaviska Swedenborgsällskapet

 

 


 

 Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2009-05-04 av Fredrik Sandblad