Avgrundens dolk

Jag har åkt till Lund tillsammans med Anne och hennes två barn. Dottern, som ska börja gymnasiet till hösten, är nyfiken på en skola där. Och sonen övningskör och ska hälsa på en kompis.

Det är lövsprickning. Magnolia. Japanska körsbärsträd. Lönnlöv som brister ut. Det blåser alltid i Lund, men solen är varm och mjuk.

Jag har bott i Lund under några år, och jag har en hel del anknytning hit. Därför känns varje steg som nostalgi. Jag har en stor bröstkorg med mycket känsel.

Vi går genom centrum, över torgen, förbi domkyrkan, passerar stationen och Clemenstorget. Här, i en lägenhet på östra delen av Clemenstorget, växte faktiskt min farmor upp. Jag tittar upp mot fönstren. Undrar.

Den gymnasieskola som vi ska besöka på Annes dotters anmodan har öppet hus. Den ligger på Sankt Lars-området, Lunds gamla hospital. Dårhus. Idag rymmer området mycket annat än vårdinstitutioner. Vackra byggnader, några i kolossalformat. Området är stort, vi hamnar fel, roterar några varv i den magnifika sjukhusparken innan vi hittar.

Sankt Lars har varit hemvist för mängder av fantastiska, blommande skallar. Hjärnor som tänker annorlunda. Hjärnor med aviga plogfåror. Stjärnhjärnor. Hjärnstjärnor. Mental yrsel kan framkalla härliga, farliga, vansinniga bilder och texter.

 

 

Carl Fredrik Hill

Känner du till konstnären Carl Fredrik Hill? Han hamnade här på Sankt Lars 1878. Det är inte helt lätt att förstå honom. Men poeten Gunnar Ekelöf gjorde ett fint lyriskt försök. 1934 släppte han dikten Fossil inskrift i samlingen Dedikation. Dikten kan förstås som ett slags själsporträtt av Hill – fascinerande, knubbigt, svårtillgängligt. Jag har skurit loss några formuleringar ur texten. Lyssna!

 


Jag var viskningarnas furste i skogen som vajade djupt under
böljornas mjölk och den törstiga vinden,
I skogen där hemlighetsörten lyfte sin svarta pollenkrans
bland rötterna som krälar ner till vattenhämterskornas
damm och ödlornas brunnar.
Jag var viskningarnas furste i vattentältet där alla blinda
röster tjänade mitt namn,
I vattenslottets blå grottor där skymningen faller i droppar
från stenspenarna,
I skymningens avgrund där fångna perlaransikten stirrar
fram ur kolonnaderna,

– – –

Ännu härskar jag tungt över avgrundens dolk.

 


*          *          *

 

Efter grundutbildning på Konstakademien i Stockholm drog Lundasonen Hill till Paris 1873. Han målade intensivt men blev snart alltmer mentalt skör. Hallucinationer. Förföljelsemani. När han på vintern 1878 fördes till ett franskt sinnessjukhus, hade grannarna under en tid plågats av hans fasansfulla skrik i nätterna och vännerna chockats över hans nya, obscena bilder. Dessutom hade Hill fastnat i två kulörer – pariserblått och kadmiumgult.

 

 Hill. Teckning

 

Hill fraktades snart till hemstaden Lund, till Sankt Lars. Men till stor del (och under resten av livet) vårdades han i hemmet, ett par stenkast öster om Stortorget, hos mamman och en syster.

Hill fick egentligen inte sitt fulla erkännande som konstnär förrän efter sin död. I eftervärlden har hans sjukdomskonst fått särskild uppmärksamhet.

Hill var inte den enda berömda konstnären från Sverige som drabbades av sinnessjukdom under 1800-talets sista decennier. En annan – och lika betydelsefull – hette Ernst Josephson.

 

 

Ernst Josephson

Stockholmaren Ernst Josephson drog, precis som Hill, till kontinenten efter utbildning på Konstakademien. Han hade tidigt storslagna visioner men var antagligen omedveten om sina råmärken.

Redan i tjugoårsåldern förklarade han nämligen att han tänkte bli ”Sveriges Rembrandt eller dö”. Istället drog han på sig syfilis och gjorde en brokig – men egentligen inte alls misslyckad – konstnärskarriär.

Sommar 1888. Josephson var pank. I Bretagne gick han loss i spiritism och sökte andliga effekter. Han uppfattade sig – fullständigt blockad av grandiosa föreställningar – som Kristus och signerade sina teckningar med döda storkonstnärers namn. Highway to hell. Motorväg in på hospitalet. Paranoia. Schizofreni.

Josephson var inte bara bildkonstnär utan också poet. Även om de flesta nog är överens om att Josephson var skickligare med bild än ord, är hans naiva diktning inte alls illa – äkta, naken, okonstlad, genuin. I dikten Svarta rosor ger han en inblick i sitt skälvande, blomstrande själsliv.

 


Säg, varför är du så ledsen idag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mera ledsen idag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
ty sorgen har nattsvara rosor.

I mitt hjärta där växer ett rosendeträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjälkarna sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständigt sveda och agg;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

Men av rosor blir det en hel klenod,
än vita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
i hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor.

 


Några av Josephsons dikter, t.ex. Necken, har paralleller som målningar. I målningen, kanske Josephsons mest beryktade, påminner näcken om en annorlunda Kristusgestalt.

 

 

Ernst Josephson. Strömkarlen

 

Dikten, som återges nedan, reducerar den mäktiga och mytiska visionen till diktjagets egen fantasi.

 


Djup stod färgen på fura och på sten,
Furor och stenar, de kasta skuggor hän,
I skummande silfver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn
Svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,
Och trefvar med stråke på sträng.

Neckens gullharpa spelar opp en dans,
Gigan går efter och mistar all sin sans
För elfkung med silfver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi. –
Necken var forsen, som brusade förbi
Och stänkte sitt skum på min kind.

 


Även den bibliska målningen Saul och David har en parallell som ordkonstverk. Själva originalmotivet hittar du i Gamla Testamentet, i Första Samuelsbokens sextonde kapitel. David anländer med en lyra till Saul, Israels förste kung, för att lindra dennes envisa bekymmer med en ond ande.

 

Ernst Josephson. Saul och David

 

Dikten David sjunger för Saul sätter ord på den känslosamma, terapeutiska sångstunden. Här kommer diktens första strofer.

 

 

Jag är kommen, o konung, på ditt bud
Att stilla din tunga sorg,
Att sjunga om lifvets rosor,
Att sjunga om Gud!

Tänk på cedrarnes susning!
Glöm, o glöm din sorg!
Tänk på drickande lammet,
På källans sorl.

Tänk på det fria lejon och glöm din sorg,
Tänk på Guds dunkelblåa borg!

 

 

*        *        *

 

 

Både Josephson och Hill inspirerade det tidiga 1900-talets modernister. Det gjorde också – men möjligen något mer subtilt – lyrikern Gustaf Fröding. Och även Fröding tillhörde de konstnärssjälar som drabbades av sjukdom under 1800-talets sista decennier.


Gustaf Fröding

Gustaf Fröding – på samma gång mentalt handikappad och storslaget vital – uppfattas ibland som något av svensk nationalskald.

 

Fröding, 1896

 

Folklig och spontan. Dessutom varm humorist. Men hans diktning innehåller så mycket mer: Den mejslar fram existentiella frågor, lidelsefulla visioner, lärda associationer, djupt människoförakt, socialpolitik och annat.

På bilden nedan ser du Fröding tillsammans med några konstnärskollegor i den generation som brukar kallas ”nittitalisterna”. I bakgrunden står kritikern Edvard Alkman, målaren Gustaf Ankarcrona, Fröding, Olga Wiberg och hennes make diktaren Verner von Heidenstam. I förgrunden sitter Frödings syster Cecilia och konstnären Albert Engström.

 

Nittitalister

 

Fröding föddes 1860 på Alsters herrgård i Värmland. Uppväxten slog an dystra, disharmoniska klanger: En syster dog tidigt, pappan försvann i psykisk sjukdom, och mamman hamnade snart på nervkuranstalt.

 

 

Alsters herrgård

 

En äldre syster, Cecilia, blev den sårbare Frödings ryggrad, och han skrev senare en ömsint dikt till henne, Sagoförtäljerskan. Dikten för oss rakt in i en fantastisk och trygg sagostund. Nedan följer några rader ur texten.

 


Och minns du Ali Baba
och minns du vår gröna
syrengrotta, lummig och sval,
där mörk som den sköna
sultanan av Saba
och brunögd och spenslig och smal,
du satt och förtalde
en saga, du valde
bland en tusen en nätters tal.

 


1880 tog Fröding studentexamen i Karlstad, och året efter inledde han sin utbildning i Uppsala. Samma år dog pappan, och Fröding ärvde en smärre förmögenhet. Pengarna spenderades dock snabbt på nöjen, inte minst sprit, och Fröding började utveckla en ödesdiger alkoholism.

 

Fröding som yngling

 

Kanske speglade Fröding sig själv i dikten Skalden Wennerbom? Här följer några utdrag ur texten.

 


Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!

– – –

Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.

 

 
När Fröding återvände från Uppsala till Värmland, saknade han både pengar och examen. Och kärlekslivet var helt under isen. Han fick, som han själv uttryckte det, köpa kärlek för pengar. (Vid ett tillfälle lär han förresten – under tung moralisk skuldbörda – ha anmält sig själv för övergrepp mot en prostituerad.) Lyssna till En kärleksvisa.

 


Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

 


Som 25-åring började Fröding att skriva dikter för den radikalt liberala Karlstads-Tidningen, och snart blev han fast anställd av pressprofilen Mauritz Hellberg. Fröding blev kulturskribent, kåsör och versdiktare.

På grund av psykisk obalans hamnade Fröding dock på nervkuranstalt, där han bl.a. författade dikten En ghasel. Fröding, den ständige outsidern, var väl förtrogen med det utanförskap som gestaltas i dikten. Här följer textens inledning och avslutning.

 


Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.


– – –


Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

 

 

Fröding släppte en rad diktsamlingar under sitt liv, och ytterligare några kom ut posthumt. Jag gissar att de mest lästa samlingarna är Guitarr och Dragharmonika, Nya dikter och Stänk och flikar.

I debuten Guitarr och Dragharmonika finns – utöver En ghasel som jag har nämnt ovan – bl.a. Vallarelåt och Det var dans bort i vägen. Vallarelåt excellerar i ljudharmonier och naturimpressionistiska stämningar. Lyssna till några av raderna.

 


Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

 

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja – mi Lilja – mi Lilja – mi ko!

– – –


Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.


Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.

 

Schottisrytmen och den friska, vitala folklivsteckningen har gjort Det var dans bort i vägen omåttligt populär. I Frödings diktning återkommer ofta just dansen, inte sällan som ett slags rusigt, erotiskt förspel.

 


Det var dans bort i vägen på lördagsnatten
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!
Nils Utterman, token och spelmansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

 

– – –

 

In i snåret av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel
bland de skymmande skuggorna där,
det var ras, det var lek över stockar och stenar,
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!

 

– – –

 

Och en räv stämde in i den lustiga låten,
och en uv skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Men uhu! hördes ekot i Getberget skria,
och till svar på Nils Uttermans dudelidia!
kom det dudeli! dudeli! dej!

 

I Guitarr och Dragharmonika finns också den lekfulla dikten Vackert väder. Diktjaget är här en kärlekstörstade pojke som möter Alice – en stolt och självsäker flicka. Flickan fyller diktjaget med mindervärdeskänslor, och dikten avslutas med en simpel anspelning på den romerske kejsaren Julius Caesar.

 


och Alice var obarmhärtig,
hennes hjärta var som is,
och jag snubblade i båten
och jag föll på knä och sade
smärtefullt på Caesars vis:
även du min, även du min,
även du, Alice!

 


Samlingen Nya dikter innehåller bl.a. klassikerna Bergslagstroll och Säv, säv, susa. Den sistnämnda – proppad av ödesmättnad och ljudharmonier – gestaltar en flickas självmord efter att ha förskjutits för sin kärlek.

 


Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?


Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.

 


Just sympatin för de svaga och utsatta utmärker Fröding. Åtminstone två av texterna i Nya dikter är tydligt socialpolitiska, nämligen Atlantis och Den gamla, goda tiden. I Atlantis, som bygger på myten om den sjunkna sagoön, målar Fröding med säker hand en undergångsvision. Den gamla, goda tiden handlar om brukssmedernas blytunga vardag. I utdraget nedan hörs en av smedernas röster.

 

 

"De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit,
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.

Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävsslag,
han får allt ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!"

Forsen dånade, hammaren stampade
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinströst.

 


När samlingen Stänk och flikar – enligt min smak Frödings lyriska zenit – släpptes på hösten 1896, väckte den erotiskt frimodiga dikten En morgondröm publikens intresse. Förläggaren Albert Bonnier hade varit tveksam till dikten och föreslagit att Fröding skulle stryka den. Men konstnärskollegor – i synnerhet Verner von Heidenstam men möjligen också J.A.G. Acke och Albert Engström – gav Fröding mod att behålla dikten.

 

 

 

Engström, Heidenstam, Fröding

 

I pressen väcktes snabbt en upprörd debatt om En morgondröm. Hur långt får man gå? Hur långt får man tränga in? Märkligt nog gjorde Heidenstam nu sitt yttersta för att distansera sig från Fröding. Han förklarade öppet att han ångrade att han inte hade avrått publiceringen, och i privatbrev till vänner skrev han att Fröding helt enkelt är en usel poet.

Varför? Antagligen berodde det ryggradslösa sveket på rädsla. Heidenstam fruktade att hans eget namn skulle släpas i smutsen.

Justitieministern föreslog att upplagan av Stänk och flikar skulle beslagtas, och Fröding åtalades. Även om Fröding friades juridiskt, hade den mentalt sköre skalden svårt att återhämta sig efter den infekterade debatten och de mörka, mörka sveken.

Gissningsvis uppfattade Fröding diktvärlden i En morgondröm som en utopi, där människan kan leva i totalharmoni med naturen och sig själv. Här kommer några av diktens mest vågade rader.

 


Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

 

– – –

 

Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

 


I Stänk och flikar hittar du också dikten Strövtåg i hembygden – som har blivit uppmärksammad för de krispiga skildringarna av grönskande, värmländsk natur – och Ett gammalt bergtroll – som faktiskt fick en illustration av sagokonstnären John Bauer.

 

 

Bauer. Ett gammalt bergtroll

 

Dikten tolkas ibland som ett förtäckt självporträtt av Fröding. Trollet är klumpigt och groteskt. Fröding gjorde sig redan som barn känd för sina maskspel, imitationer och clownerier. Även hans diktning är full av skickliga förklädnader, just som Ett gammalt bergtroll.

Frödings intresse för lekfulla rollspel anas förresten också i det märkliga fotot nedan, där Fröding och Heidenstam poserar i antika togor.

 

Fröding och Heidenstam

 

Under julen 1898 var Fröding i dåligt skick, och systern Cecilia skrev in honom på Uppsala hospital. Här uppvaktades poeten av den beryktade journalisten och lärarinnan Ida Bäckman, som ville gifta sig med honom (och som var övertygad om besitta nyckeln till Frödings rehabilitering). Något giftermål blev aldrig av, men Bäckman skrev boken Gralsökaren om skalden.

Bokens omslag, ett symboliskt ansiktsporträtt av Fröding, gjordes (om jag minns rätt) av Rackstadkonstnären Gustaf Fjæstad. Men Richard Berghs sjukdomsporträtt, som du ser nedan, är nog den mest kända konstnärliga avbildningen av Fröding.

 

Bergh. Fröding

 

På Uppsala hospital fick Fröding ur sig den experimentella diktsviten Mattoidens sånger. Dikterna, som publicerades posthumt, gjorde ingen omedelbar succé, men senare har de uppskattats. Fröding tar perspektiv från lägre medvetanden i naturen – t.ex. berget, bladet och snigeln – och driver samtidigt den språkliga minimalismen till max. Här kommer Gråbergssång.

 


Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.

 


Frödings sena produktion rymmer en hel del filosofiska och existentiella resonemang. Höjdpunkten här är den lilla, märkliga samlingen Gralstänk, där poeten söker efter tillvarons innersta väsen. Han verkar hitta en sammanflätning mellan ont och gott, en monism. Gral (som enligt kristen legend är ett tvärheligt nattvardskärl) bildar en samlande symbol.

I takt med att Frödings hälsa försämrades gjorde Heidenstam – mannen som så gruvligt svek sin kollega vid publiceringen av En morgondröm – sitt bästa för att understödja Fröding. Han betalade sjukhusräkningar, ordnade insamlingar och gjorde sjukbesök.

Min gissning är att Heidenstam led av demonisk samvetsskuld. Får man verkligen svika en vän? Vad händer inuti en människa som sparkar på den som ligger?

 

 

Fröding och sköterska

 

Fröding dog 1911 och jordfästes i Klara kyrka under förrättning av Nathan Söderblom. Heidenstam var inte sen att sjunga Frödings lov. I Svenska Dagbladet publicerade han den pampiga dikten Gustav Frödings jordafärd, som också framfördes vid Frödings begravning i tonsättning av Hugo Alfvén

 


Bort gå de,

stumma skrida de

en efter en till skuggornas värld.

Klockorna dåna. Tungt slå de,

mullra och kvida de,

sjunga sin sång till de dödas färd.

 

Milslångt borta jag sitter.

Ändå hör jag klockornas slag.

Hela vårt land i vinterns glitter

höra de klockor, som ringa i dag.

 

Sommar var du och blommande vår,

sävens sus bland sjöarnas stränder.

Sov, vår sångare, sov på din bår,

lyft på tusendes händer!

 

Vitt blev ditt hår. Långt blev ditt skägg.

Solen sken in på bibelns ord,

där du satt vid din vägg

som Job på sin hög av aska och jord.

 

– – –

 

Skald, stig genom nattens dörr

kungarak till skuggornas skara!

Oförgängligt

strängaspelet, ditt silverklara,

ljuder ännu för oss som förr.

 

 

 

Frödings gravsten, Uppsala 

 

 

 *          *          *

 

 

Hill, Josephson och Fröding var själsliga bröder. Stjärnhjärnor. Deras ovanliga, skruvade sinnen kunde framkalla härliga, farliga, vansinniga bilder och texter. Undrar vad som krävs? I takes a fool to remain sane? Ungefär så löper mina tankar när vi lämnar Lunds kullerstenar och magnolia. Vi reser genom våren, vi färdas långsamt norrut, hemåt.


Länktips

I Litteraturbanken och Projekt Runeberg kan du hitta dikter av Josephson och Fröding. Och kasta förresten gärna ett öga på Frödingsällskapets webbplats.

Bildkonst av Hill och Josephson hittar du t.ex. på Nationalmuseum, Thielska galleriet, Malmö konstmuseum och Göteborgs konstmuseum.

Några andra webbplatser som knyter an till min betraktelse:

Acke-museet

Albert Engström-sällskapet

Föreningen Värmlandslitteratur

Gunnar Ekelöf-sällskapet

Heidenstamsällskapet

John Bauers museum

 

 


 

Frågor? Kontakta mig!

 


 

Sidan uppdaterades senast 2009-05-27  av Fredrik Sandblad