Känn ingen sorg

Under mig rusar skenorna. Jag har varit på drift västerut en stund, när ryskan stiger på. Hon sätter sig på sätet jämte mig. Hon är nyfiken. Själv lyssnar jag på John Holm och vill nog egentligen fortsätta med det. Men hon ger sig inte.

Hon talar svenska med kraftig brytning, berättar att hon en gång ville bli hjärnforskare men att hon stupade på intagningsprovet. Istället satsade hon tydligen på parapsykologi. Hon börjar spå mig. Hennes häxteknik bygger på numerologi, talsymbolik.

Hon skriver ner mitt personnummer och mitt namn på en papperslapp. Låter bokstäver korrespondera med siffror och siffror med egenskaper och livsöden. Hon stryker därefter på lite diffusa influenser från kinesisk filosofi. Sen ser hon mitt liv i olika summor. Spådomen bildar en riktigt välsnidad barockram runt min Göteborgsresa i september 2009.


Konserthuset


Sillastrypare på Kungsportsavenyn. Götaplatsen med Poseidon i mitten. Den sista utmattade efterlöparen till det rostiga, gamla götiska imperiet? På den västra sidan av Götaplatsen ligger konserthuset, och det är dit jag är på väg.

Därinne lär det nämligen finnas några småklassiska möbler av formgivarlegenden Axel Larsson från Svenska Möbelfabrikerna. Larsson och Svenska Möbelfabrikerna hade sin yppersta glansperiod på 1930- och 40-talet.

 

Göteborgs konserthus

 

Larssons konserthusmöbler renoverades för några år sedan omsorgsfullt av Olle Anderson, postmodernismens inredningsgeneral i Sverige. Jag har aldrig haft tillfälle att se dem tidigare, men nu är det alltså dags. Tyvärr stöter jag på problem, entrédörrarna är nämligen låsta. Men jag ger mig inte. Jag smiter runt hörnet, hittar en dörr på avigsidan, kliver in.

Jag förstår att det inte är meningen att allmänheten ska vandra omkring här i de stora, svala, ekande hallarna på udda tider. Därför rör jag mig med extra självsäkra miner och steg över de ödsliga stengolven. Det gäller att se anställd (eller åtminstone betydelsefull) ut, om någon nitisk vaktmästare eller grånad dirigent dyker upp.

Några trappor i höjden börjar Larssons fulsnygga möbelpjäser visa sig. De ålar som feta midgårdsormar, de reser sig som svultna tigrar.

 

Stolar av Larsson

 

Objekten är typiska för brottet mellan nyklassicism och mjukmodernism i Skandinavien. Jag vänder på stolar och fåtöljer och ser att metallblecken med tillverkarens signatur sitter kvar: “AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors”.

 

Soffa och stolar av Larsson

Konstmuseet


På Götaplatsens sydsida ligger Göteborgs Konstmuseum, som sitter ihop med Göteborgs Konsthall och Hasselblad Center. Idag nöjer jag mig med den klassiska konsten: måleri och skulptur på museet.

 

Göteborgs konstmuseum

 

Det grämer mig lite att höstens stora Ivar Arosenius-utställning ännu inte har öppnat. Jag får hålla mig till de fasta utställningarna.

 

Ivar Arosenius. Självporträtt

 

Museet har flera våningsplan med utställningshallar, genomgångsrum, trapphus och skrymslen. Ett nervsystem, märg, synapser, lika sympatiskt som parasympatiskt. Samlingen är rätt bred: diverse skulptur, äldre europeisk konst, nordisk tidigmodernism, Göteborgskolorister, en modern avdelning, svenskt 1700-tal, nordiskt 1800-tal och Fürstenbergska galleriet.

I Fürstenbergska galleriet hittar jag nordisk konst från decennierna kring sekelskiftet 1900. Allt är donerat av konstmecenaten Pontus Fürstenberg och hustrun Göthilda. Samlingen är en av de finaste i universum för nordisk sekelskifteskonst. Pariser-skandinaver. Grez-svenskar. Friluftsmålare. Konstnärsförbundare.


Skymningen sänker sig ödmjukt över besjälade stämningslandskap. Här finns flera målningar av Varbergsskolans kärleksfulla drakar: Richard Bergh, Nils Kreuger och Karl Nordström. Berghs Nordisk sommarkväll tillhör Sveriges konststandards.

 

Bergh. Nordisk sommarkväll

 

Carl Wilhelmsson bjuder på sedvanliga, västsvenska, religiösa fiskarkvinnor i hucklen (alltid porträtterade med överdrivna vertikaler.) Jag dröjer gärna vid Ernst Josephsons Näcken. Andra av museets klassiker är Björn Ahlgrenssons Skymningsglöden, Cederströms Karl XII:s likfärd och P.S. Krøyers Hipp! Hipp! Hurra!

Själv fastnar jag en stund framför Hanna Paulis Konstnären Venny Soldan-Brofeldt. Det är nått muckigt och solkigt som jag gillar med den där målningen.

 

Hanna Pauli. Konstnären Venny Soldan-Brofeldt

 

Efter en stund kommer en bredaxlad väktare och rycker mig försiktigt i armen. Han misstänker tydligen att jag gör en konstkupp. “Väskan”, säger han och pekar på min Fred Perry-väska. Jag rusar hastigt nedför trapporna, lämnar museet.


Bokmässan


Bok- och biblioteksmässan håller till i mässhallarna vid Scandinavium, indianernas hemland.

 

Indians

 

Torg, scener och montrar. Överallt. Det är inte lätt att navigera på mässgolvet. Rent mentalt alltså. Det gäller att tänka utanför gamarna.

Här pratar folk om dödskallemärkt svininfluensa, tvekar innan de trycker varandras bleka händer. Jag kollar på böcker, pratar med virriga utställare och besökare. Dessutom snor jag gratispennor. Den penna som jag får av Svenska Författarförmedlingen går sönder efter knappt en timme. Tillvaron (och dit måste man väl räkna bokmässan?) visar gärna sina lustiga symboler.

 

Bokmässan

 

Mässan är full av kändisar. Göran Greider nickar till mig, jag blinkar tillbaka. Camilla Läckberg är djurparkens drottning, hon sitter på en tron, signerar böcker och ler ungefär som monarker brukar göra. När jag just har passerat i krokarna av Fredrik Belfrages vackra flintskalle, råkar jag snudda Jan Guillous nakna underarm. Den är muskulös efter alla timmar på pass med polerat jaktgevär.

Carl-Einar Häckner underhåller. Lars-Gunnar Erlandson har tydligen skrivit en bok.  Daniel Sjölin och Eva Beckman (oj! hon är stor och snygg!) spelar in SVT Kulturs litteraturmagasin Babel. Jag beställer en kall öl i baren jämte, tittar på inspelningen; kameramännen ser ut som Tolstoj, och de rör sig i en märklig knäande tyrolergång.

Jonas Karlsson, novellisten och skådisen, ser trött ut. Cecilia Malmström tittar i taket. Lars-Gunnar Andersson håller ett föredrag som mest lockar den snävaste språkmaffian. Doreen Månsson intervjuar nöjeskändisar. Per Morberg har antagligen skrivit en kokbok på testosteron (eller möjligen en mjukporrnovell).

Ebba Witt-Brattström har smugit efter sin make, den store, mäktige Horace Engdahl som regerar i Svenska Akademiens monter.

Vad gör förresten Folkpartiet och Timbro på bokmässan? Deras montrar är folktomma, lockar ingen publik. EU-montern saknar också medborgare, och besökarna undviker även alla montrar med kungakronor och andra mörkblå emblem. Avdelningen för tecknade serier (för både barn och vuxna) är däremot proppfull. Men på musiktorget rear de ut all jazz. Inte undra på.

De som är viktiga – och nu menar jag riktigt, riktigt viktiga – inom kultursfären ser faktiskt lite annorlunda ut, märker jag. De verkar både skarpa och drömmande på samma gång. Ungefär som väljästa, överblommade vinkännare.

De största litteraturentusiasterna hittar jag i kvarteret för litterära sällskap. Karneval! Jag besöker först Selma Lagerlöf-sällskapet, August Strindberg-sällskapet och Heidenstam-sällskapet.

Heidenstamsällskapet har hänsynsfull motvind; båset är litet, ungefär som ett utedass, publiken obefintlig, ungefär som på ett utedass. Mannen i montern rekommenderar en historisk roman och en diktsamling. “De står sig fortfarande”, säger han.

Vilhelm Moberg-sällskapet berättar om Algutsboda och föreslår mig (något överraskande) att läsa Mans kvinna.

 

Vilhelm Moberg

 

Elin Wägner-sällskapet rekommenderar faktiskt Pennskaftet. Den har jag inte läst, jag köper den. Jag får samtidigt en hälsning av Helena Forsås-Scott som har redigerat boken och skrivit kommentarer och ordförklaringar. “Till Wägner-entusiasten Fredrik med många hälsningar från Helena Forsås-Scott. Bokmässan 2009.” Helena är lycklig och uppskruvad, hon ska strax föreläsa om Wägner på en av mässans scener.

Tänka sig att det finns ett sällskap för Swedenborg! Änglarnas strukturalist, den sakrala spekulationens gigant! Mest intresserad blir jag faktiskt av hans detaljerade skiss till en flygmaskin.

Mannen i Harry Martinson-sällskapets monter kan inte dölja sin kärlek till Kap Farväl och Nässlorna blomma. I Hjalmar Söderberg-sällskapets monter möter jag en färgstark liten herre med Blekingebrytning. Vi pratar om Gerda Wallanders Söderbergporträtt som hänger (lite avsides) på Thielska galleriet.

 

Gerda Wallander. Söderberg

 

Sen berättar mannen om Hjalles (ja, så kallades Söderberg faktiskt!) danska familj. Det var sensommar 1907, när Söderberg drog sig undan omvärlden under några dagar. Han var hårt prövad av sitt äktenskap med den alltmer nervsjuka Märta, och hans sår efter den häftiga kärlekshistorien med Maria von Platen hade ännu inte läkt.

På ett pensionat (jag tror att det var Turisthotellet) i Mölle i nordvästra Skåne mötte Söderberg en vacker danska, Emilie. De kysstes på Mölle hamnpir innan de skildes åt. Men relationen skulle växa. Hjalle levde under flera år ett dubbelliv. Stockholm och frun på vintern, Köpenhamn och Emilie på sommaren. Nästan ingen i Sverige (utom möjligen bl.a. Bo Bergman) kände till Emilies existens. Det skulle dröja tio år innan Hjalle skilde sig från Märta. Då var hans dotter med älskarinnan Emelie sju år gammal.

Hos Fröding-sällskapet råder det högtryck av nycirkus. Här kan man beställa privatuppläsning av valfri Frödingdikt. Tomas Sköld harklar sig innan han levererar “En morgondröm”. Han läser med stark inlevelse. Frödings erotik glöder i hans vilda ögon.

 

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.

o.s.v.

 

När uppläsningen är över torkar Tomas sin fuktiga mustasch, innan vi börjar prata om Frödings relationer till Ida Bäckman och Verner von Heidenstam.

Efter en stund griper också Kjell Fredriksson, ytterligare en Fröding-kännare, in i samtalet. När jag skriver min e-postadress på en lapp reagerar han på mitt efternamn. “Är du släkt med Henrik Sandblad? Idéhistorikern?” “Ja, på avstånd”, svarar jag. “En av mina bästa vänner”, berättar Kjell. Fröding förenar oss alla, tänker jag.

 


*          *          *

 


Javisst. Göteborg är fullt av liv dessa dagar. Och fullt av doldisar och kändisar. (Och då har jag faktiskt ändå inte nämnt att jag har sett Thomas Bodström och Tomas Tengby kivas som bara grabbar gör).

Jag lämnar mässhallarna. Det är septembereftermiddag i Göteborg. Näckrosdammen, Vasaparken, Femmans torg. Jag lägger mig i allén, bängen trålar förbi, men dom ser mig inte, jag gottar mig i solens sken.


Länktips


Göteborgs konstmuseum


Bok och bibliotek (mässan)


DELS (de litterära sällskapens samarbetnämnd)


 

Kommentarer? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2009-10-11 av Fredrik Sandblad