ner från bergen

Sen en tid tillbaka drar jag upp riktlinjer för den första delen av min självbiografi. Jag letar ingångar, följer krökstigar, drar streck mellan A, B och C, gör noteringar i min anteckningsbok o.s.v. Det lutar åt att texten blir en reseskildring. Det beror dels på att jag är mest förmögen att skriva just reseskildringar, dels på att livet ju är ett slags resa. Inte minst en inre resa.

Jag är inte direkt mänsklighetens första reseskildrare. Tvärtom. Alla tidsskikt av kulturhistorien innehåller resenärer: Homeros Odysséen (ca 700 f. Kr) berättar om Odysseus sanslösa havsresor, Dantes Divina Commedia (ca 1300) handlar om Dantes metafysiska vandringar genom helvete och himmel, Defoes Robinson Crusoe (1719) skildrar Robinsons resor, Gärdenfors berättar om Simons 120 dagar (2008) på resa o.s.v.

 

 

Gärdenfors

 

Till 1900-talets stora episka resor hör filmen Easy Rider och Jack Kerouacs roman On the road. För egen del läser jag dessa helt fysiska resor som inre resor, själsliga färder. Den geografiska resan är en metafor för resan i luvan.

On the road, Kerouacs legendariska beat-roman, författades i april 1951 men publicerades först 1957. Boken är till stora delar självbiografisk och baserad på Kerouacs resor genom Amerika tillsammans med några kamrater vid mitten av seklet. Droger, sex, jazz, poesi.

 

Kerouac

 

Kerouac författade texten med en speciell stilistisk teknik: den spontana prosan. Han klistrade ihop serier av telegrafpapper, fäste dem i skrivmaskinen och skrev hela rubbet under explosiva former (antagligen påverkad av stimulerande kemiska preparat) under tre veckor. Den koncentrerade, extatiska skrivprocessen hade varit omöjlig utan de anteckningar som Kerouac tidigare hade fört under flera år.

Resultatet blev gigantiska, rytmiska, jazzmusikaliska textsjok fulla av associationer, infall och drastiska formuleringar. Manuskriptet (som Kerouac kallade “The Scroll”) skulle dock omformuleras flera gånger innan det kom i tryck. Den ursprungliga scroll-versionen har senare getts ut. Jag har inte läst den, men den lär skilja sig en del från den reviderade versionen: Verkliga personer har där kvar sina namn, de erotiska skildringarna har mer saft i köttet o.s.v.

Romanen handlar om berättaren Salvatore “Sal” Paradise (Jack Kerouac) och Dean Moriarty (Neal Cassady), som under knappa ekonomiska villkor reser (liftar, åker buss, kör skrotiga bilar) kors och tvärs över Amerika: New York, Denver, San Fransisco, Chicago o.s.v. Boken gräver fram människor på drift, i samhällets utkant: Sal möter udda lastbilschaufförer, nitiska snutar, säsongarbetare, utsatta mexikaner, knarkare, bögar, musiker, servitriser, sjömän och andra. I romanen dyker en del kulturkändisar upp, bl.a. poeten Allen Ginsberg (under namnet Carlo Marx).

 

Ginsberg

 

Dean Moriarty, halvt misslyckad levnadskonstnär, är romanens drivfjäder; han stjäl bilar, kör dem våldsamt, avverkar kvinnor, struntar i de barn han lämnar efter sig, röker sig hög, dricker sig full, slår sig loss och vägrar binda sin själ i de sociala konventionernas bojor. Hans bakgrund i fängelse löser ut ett glödande frihetsbehov; han reser sig fri. Svettig, galen, naiv, energisk, outtröttlig, dödsmärkt.

I romanens klimax drar Sal och Dean (och ytterligare en kompis) till Mexiko. Här lär de känna landet bl.a. genom att röka mängder av marijuana och gå loss på en bordell på vischan. När Sal drabbas av dysenteri i Mexico City, reser dock Dean vidare ensam. Boken slutar ett år senare i New York. Sal och Dean återförenas hastigt, men skiljs snart åt igen. I slutscenen funderar den meditative, sentimentale Sal över den svårbegripliga Dean Moriarty. Utan att förstå honom, utan att glömma honom.

On the road är i mina ögon en livsresa, en inre resa: Vägarna är system av nerver, platserna är lillhjärnor, hjärnbarkar och själsliga avkrokar. Kampen står mellan mental anarki och mental harmoni. I huvudpersonernas namn ryms förresten resornas existentiella, själsliga klanger: frälsning (Sal, salvation), paradis (Paradise) och död (Moriarty, mortality, mortal).

Kerouacs roman bildar en fin utgångspunkt för min självbiografi. Den musikaliska, spontana prosan inspireras jag gärna av, och jag kör ofta halvskrotiga bilar. Däremot tänker jag inte röka på i Mexiko eller förföra andra kvinnor än min sambo.

Genren självbiografi ger mig överhuvudtaget fina möjligheter: Jag kan skriva sanningen ur mitt perspektiv, jag slipper hitta på namn på mina figurer, jag kan ge ömma porträtt av dom jag älskar, och jag kan göra upp med mig själv och mitt trettisexåriga liv. Dessutom får jag tillfälle att berätta om sånt jag avskyr, t.ex. människor som sparkar på dom som redan ligger, dom som redan ligger, dom som redan ligger.

Självbiografin kommer att starta just där jag står idag. Jag har nyligen stigit ner från de fuktiga bergen, i blickfånget hamnar öppna fält, egensinniga fågelskrämmor, en rostig plog och långt bort en skuggig skogsridå. Jag är som en snigel, jag bär själv allt jag behöver (ett djupt andetag, en pulsklocka, och några juveler).

Jag låter min blick vandra i sidled och höjdled, jag gillar höjdleden bäst, jag fängslas av fåglar och grodor, eftersom dom har dom rätta perspektiven. Några urgamla dimbankar gäspar bakom mig, i väster ser jag en bäck i ravinen. Framför mig ligger en laxskär himmel och skördetid.

 


 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2010-04-10 av Fredrik Sandblad