Ur jazzen

Svensk samtidskonsthistoria, del 8: genesis

Ulf Linde gillar inte det där med samtidskonst. Han begriper nämligen inte varför konstvärlden silar isär samtidskonst från konst. Det berättar han i sin självbiografi Från kart till fallfrukt (2008). Men denna samtidskonst är däremot inte alls oberoende av Linde. Under andra halvan av 1900-talet framträdde han som en nyckelperson: Pedagog, DN-kritiker, folkbildare, intendent, museichef, essäist, kulturprofil och – emellanåt – driftkucku. Det är mot gestalter som Linde som den senmoderna konsten både sparkar och tar spjärn. 

 

Ulf Linde

 

Linde började faktiskt sin estetiska resa som jazzmusiker. Han lirade vibrafon med storheter som Arne Domnérus och Putte Wickman. Men idag är det knappast någon som bryr sig om Lindes lidelse för toner. Det är istället museimannen, skribenten och möjligen akademiledamoten Linde som har gått till historien.

Jazzkåsören läste konsthistoria, teoretisk filosofi och etnografi, innan han blev resande för Riksförbundet för Bildande Konst. Men det var egentligen Lennart Rodhe som lärde Linde att verkligen se.

I Rodhes faggor fanns naturligtvis Olle Bonniér och den märkvärdige Karl Axel Pehrson. Och inte långt därifrån irrade Pierre Olofsson och Arne Jones. Linde blev också god vän med Ragnar Sandberg, Carl Fredrik Reuterswärd och Evert Lundquist.

 

Lundquist

 

En hel del av sitt självförtroende förvärvade Linde av Bror Hjort (en snobb med uselt kökshantverk, enligt Linde), och antagligen var det tack vare Hjort som Linde och Sven X:et Erixson blev bekanta.

Moderna museets vänner tog Linde ut i världen, och Linde tog med sig världen till Moderna museet? Ja, kanske var det så. Linde var Moderna museets intendent mellan 73 och 76, samtidigt som han var professor i konstteori vid konsthögskolan.

Lindes sinne för språk fick stimulans av möten med Pär Lagerkvist, Werner Aspenström, Eyvind Johnson, Johannes Edfelt och i synnerhet Lars Ahlin och Erik Lindegren.

 

Lindegren

 

Även om konstkritik och essäistik blev Lindes huvudgenrer, har han lämnat en del spår inom det litterära fältet, bl.a. som översättare av poesi. Att översätta poesi är att rensa hjärnan och tvätta ögonen, menar Linde.

 

*          *          *

 

Linde klöv block, slog sprängkilar i urberg. Flera av hans sociala relationer blev ansträngda. Siri Derkert tillhörde hans favoriter fram till 68, då deras kamratskap – enligt Linde – försvann i en förutsägbar kommunistisk-feministisk svada. Nä, särskilt många kvinnor hade Linde inte i sitt stall. Och absolut inget vänsterfolk. Lindes varma kontakt med PO Ultvedt gick över styr när PO blev "rabiat maoist", berättar Linde. Konsthögskolan höll på att kantra: En tung falang med Alf Linder och Channa Bankier vid rodret drog så mycket åt babord att till och med den sinnesstarke rektorn Philip von Schantz darrade i sina bär och klasar.

 

von Schantz

 

Inte heller Leif Nylén, Göran Palm och Jan Myrdal passade Lindes pussel. Linde spände en grimas som enligt de flesta är rätt utsiktslös: Konst och politik hör inte ihop... Eftersom konstkritiken aldrig kan vara politiskt neutral blev Linde tvungen att lämna kritikerkarriären.

Efter 68 uppfattades Linde (egentligen ganska orättvist) som en stockstyv reaktionist, men dessförinnan tolkades han som radikalist. I den stora konstdebatten 62 tog han höjd för den friska linjen att "åskådaren gör konstverket" (i själva verket ett Duchamp-citat) och stod då i fejd med de klassicister och formalister som betonade verket och upphovsmannen.  

Linde lärde sig alltså att grundligt avsky marxister. Men han hade inte heller mycket till övers för imaginister, freudianer och postmodernister. Tysk expressionism och fransk surrealism passade inledningsvis inte heller Linde. Men efter en tid som lärare på konsthögskolan kunde han åtminstone fördra surrealismen.

1977 innebar ett tydligt brott för Linde. Han dubbades till ledamot av Svenska akademien och tillträdde som chef för Thielska galleriet. På Thielska stannade han i 20 år. Först var han tveksam. Nationalromantiker och sekelskifteskonstnärer hade inte särskilt gott rykte. Men snart mjuknade Linde som skogiga mossan: Han kunde inte längre dölja sin förtjusning över Bruno Liljefors, Gustaf Fjaestad och de andra. 

Linde bytte alltså planhalva. Han stod hädanefter på tryggt avstånd från gläfsande och svultna kritiker, nervösa och ivriga studenter, snobbiga och spetsiga teoretiker. Linde hade ju blivit chef för en av Sveriges mest traditionstyngda konstinstitutioner och ledamot av Sveriges mest omhuldade och agenthemliga litterära verksamheter.

 


*          *          *

 

Så kom hösten. Mörkt, fuktigt, ogästvänligt. Och ljuset skulle dröja kvar där bakom de dimmiga bergen. Depressionen satt tydligen i benen. Han känner sig numer ganska belåten, i alla fall tillfreds. I motljus under en brättad sommarhatt sitter en åldrande man i rullstol. Båda benen har amputerats. Han röker när han ler och spisar jazz. Och han slutar aldrig att älska att piska språket, färgen och formen.

 


 

Några frågor? Kontakta mig!


 

Sidan uppdaterades senast 2011-01-06 av Fredrik Sandblad