Den döda vinkeln

För några veckor sen åkte jag söderöver. Det blev en dag i Malmö, en dag i Lund och en dag på Louisiana i Danmark. På Louisiana fick jag se konst av Picasso, en underlig snubbe – en blandning av Don Juan, Faust, James Bond, Robinson, Sherlock Holmes, Tarzan, Frankenstein och Dracula. Man tröttnar. Men ravinen ner mot Öresund på Louisianas östsida var som vanligt en ädelsten.

 

 

Affisch, Picasso på Louisiana, 2011

 

Dan före gick jag, Anne, Marianne, Askan, Karina, Rune och Ragnar en promenad i Pildammsparken i Malmö. Vi kände oss äkta. Parken innehöll fåglar, löpare och en och annan pikant rest av den blytunga Baltiska utställningen 1914. Baltiska blev på samma gång den sista samlade manifestationen för sekelskiftets jugendepok och den gryende modernismens morgonpipa.

 

 

Affisch, Baltiska utställningen, 1914 

 

Nationalromantiska galtar fick framskjutna platser på Baltiska, men de skulle snart få allvarlig konkurrens. På Baltiska visade kraftkarlen Gustaf Fjæstad en serie märkliga jugendobjekt: skogiga trämöbler och monumentala textilier. Liknande ting hade han tidigare levererat till konstsamlaren Ernest Thiel, vars monsterkåk idag kallas Thielska galleriet.

Gustafs textila arbeten producerades i en lång kedja: Gustaf formgav, hans systrar Amelie och Anna Fjæstad vävde, Gustafs fru Maja Fjæstad understödde systrarna, och Maja konsulterade i sin tur sin syster Anna Hallén vid avancerade utmaningar.

Längst bort från Gustaf i produktionskedjan ovan hittar vi alltså hans svägerska Anna Hallén. Hon är i stort sett helt okänd för historieskrivningen. Hon rör sig dold i den döda vinkeln. Själv känner jag egentligen bara brottstycken av hennes liv: Hon bodde i Domsten, var ogift, arbetade för Malmöhus läns hemslöjd, fick i ålderdomen dålig hörsel och var en jävel på textila tekniker.

Alldeles nyligen sänkte jag min blick i Johanna Rosenqvists Könsskillnadens estetik (2007). Och där dyker faktiskt Anna upp. Visserligen bara i en glimt. Men ändå.

 

*          *          *

 

Anna Hallén, som var utbildad vid Handarbetets vänner, förestod Malmöhus läns hemslöjdsförenings försäljningsmagasin i Helsingborg ändå från starten 1911. Föreningen hade då ytterligare ett försäljningsställe, nämligen på Gustaf Adolfs torg i Malmö. För Malmömagasinet ansvarade inledningsvis Märta Fjetterström (senare med tillägget Måås). Först på slutet av 20-talet öppnades magasinet på Clemenstorget i Lund och sommarbutiken i Falsterbo. Hemslöjdens butiker förestods genomgående av ogifta kvinnor. 
 
I Hemslöjdsmagasinen mötte kunden en väl tilltagen skara av biträden. Alla var dräktklädda. Elegant och högtidligt. Kanske lite stramt. Tyger till skånska "folkdräkter" och andra landsbygdstextilier fanns till salu. Materialet hade organiserats omsorgsfullt bakom disken, och på väggarna hängde tavlor som visade häradsdräkter framifrån och bakifrån.

Hemslöjdsmagasinens kunder kunde välja mellan att köpa färdiga varor eller att tillverka på egen hand. Om en beställning mottogs, skickades den till utvalda, specialiserade slöjdare i länet för produktion. Om kunden föredrog gör-det-själv-konceptet, kunde hon (ja, säkert oftast en kvinna) köpa mönster, tyg etc.

Den stora delen av hemslöjdens produkter var textilier av olika slag, och textilslöjdaren var (med mycket få undantag) en kvinna. Den "manliga" (eller "hårda") slöjdaren bearbetade metall eller trä. Fördelningen illustreras: 1925 engagerades 145 väverskor men bara 21 möbelsnickare.

Hela kedjan produktion-försäljning-konsumtion dominerades alltså av kvinnor. Föreningens styrelse hade däremot en något annorlunda fördelning: Inledningsvis var den jämn, men mot slutet av  20-talet fick den faktiskt ett överskott av män. Ungefär en tredjedel av styrelsens ledamöter var förresten av adlig börd, en skarp kontrast till den betydligt enklare skaran slöjdare.
 
Verksamheten hade sin förutsättning i ett omfattande inventeringsarbete. Under de två första årtiondena av 1900-talet inventerades hela länets hemslöjd.

Inventeringen var systematisk. Och när man svor sig fri från kulturimperialism, gav man sig in i en giftig museipolitisk diskussion: "Då föreningen aldrig velat beröva den gamla slöjden sin rätta hemvist nämligen på landet, äger föreningen icke någon större samling dylika föremål. Föreningen har istället mera inriktat sin strävan på att genom avbildningar i olika former till eftervärlden bevara forna tiders idoga och skickliga handaslöjd".

Vid första anblicken lockas man att tro att inventeringen genomfördes utan värderingar. Inte alls, inte alls. Föreningen förbehåller sig nämligen rätten att kvalitetssäkra materialet: "Det bästa som kan upptäckas av olika slag lånas, fotograferas och färglägges." Smakfostran.

Malmöhus läns hemslöjdförening bedrev kurser, bl.a. för att hjälpa arbetslösa kvinnor. Hemslöjdföreningen bidrog därmed dels till att underlätta övergången från agrarsamhälle till modern marknadsekonomi, dels till att destabilisera ett konservativt patriarkat. I någon mening var hemslöjdsföreningen en subversiv kraft; i Helsingborgs stad vidtogs under 1920-talet faktiskt åtgärder för att begränsa gifta kvinnors rätt till förvärvsarbete.

Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan verkar vid första anblick ha föga gemensamt med den frigjorda, byxklädda och kortklippta "New Woman" (eller på svenska "ungkarlsflickan"), som utgör sinnebilden för den kvinnoroll som utmanade de tunga patriarkala strukturerna i mellankrigstiden.

Ungkarlsflickan strävade (åtminstone ytligt sett) efter likhet med mannen. Kvinnornas inträde i lönearbete under första världskriget innebar kristid för den klassiska manligheten. Hemslöjdsrörelsen var en feministisk mobiliseringsplats. Den folkdräktsklädda hemslöjdskvinnan utgjorde möjligen en diskret parallell till den uppenbart giftiga ungkarlsflickan.

Några frågor? Kontakta mig!

Sidan uppdaterades senast 2011-05-29 av Fredrik Sandblad