Bödlarna hämtar sten

Svensk samtidskonsthistoria, del 13: prispallarna


När jag till sist tog mig ut ur de mjuka, kvävande hasselsnåren, stod det klart. Metaforernas mästare hade äntligen sopat hem Nobelpriset i litteratur. Och Tranströmer blev i samma ögonblick själv en metafor; en sliten flyttfågel med bruten vinge nådde äntligen sin tillflyktsort för sommaren. "Postludium" ur Det vilda torget:

 

Jag släpar som en dragg över världens botten.
Allt fastnar som jag inte behöver.
Trött indignation, glödande resignation.
Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

 

Och i dagarna tar Kristian Lundberg emot det nyinstiftade Pär Lagerkvist-priset. Och han är bannemej värd det. Den tunna självbiografiska romanen Yarden är helvetiskt bra. Helt i nivå med Lagerkvists sämsta.

 

 

Kristian Lundberg

 

Jag tillhör den bråkdel av mänskligheten som har läst Miguel Cervantes 1600-talsroman Don Quijote. Hela rubbet. Från pärm till pärm. Eller hoppade jag möjligen över några dryga stycken i mitten? Jag minns inte så noga. Det var säkert femton år sen.

Boken berättar om den fattiga adelsmannen Don Quijote som har förläst sig på riddarromaner. Han rider ut i världen på hingsten Rosinante. Följslagaren är bonden och väpnaren Sancho Panza, och målet är att vinna en viss urtjusig kvinnan: Dulcinea.
Boken, som är en drift med den ärofyllda riddarberättelsen, är en av världens mest kända pikareskromaner. Som berättelse är den egentligen rätt löst sammansatt; kring en ramberättelse har författaren fogat episoder, tillbakablickar och berättelser i berättelsen.

Boken är uppbyggd runt de två huvudkaraktärerna Don Quijote och Sancho Panza. Den förstnämnda står för romantisk idealism, den sistnämnda för realism och bondförnuft. Den mest kända episoden (i kapitel åtta) betättar om hur Don Quijotes förvridna blick får honom att gå i strid med väderkvarnar, eftersom han uppfattar dem som jättar.

Egentligen minns jag inte längre så många detaljer ur boken. Och inte tyckte jag att den var särskilt bra heller. Men jag läste den som klassiker. Och en klassiker är den.

Jag blev förstås lite förvånad när jag såg att Don Quijote har utsetts till världens genom tiderna bästa bok. En norsk branschorganisation har låtit hundra författare från 54 länder rösta. Att se Don Quijote som världens bästa roman påminner tyvärr lite om att fäktas mot väderkvarnar. Kampen är utsiktslös, meningslös, fel på alla sätt.

 


*         *          *

 


Vilka konkurrerar då (om man får tro expertisen) om att vara världens bästa diktsamling? Jag hittar en lista, det s.k. Världsbiblioteket, som är en sammanställning av hundratals svenska experter: Svenska akademien, bibliotekarier, litteraturvetare, författare, bokhandlare m.fl.

Om man litar på listan står det klart att det svenska språket är ett sjusärdeles lysande diktarspråk. Bland världens 50 bästa diktsamlingar är inte mindre än 17 svenska. Jag har egentligen inga synpunkter på att t.ex. Erik Lindegrens Mannen utan väg, Gunnar Ekelöfs Färjesång eller Edith Södergrans Landet som icke är dyker upp. Mer beklämmande är det att upptäcka Runebergs Fänrik Ståls sägner och Tegnérs Fritiofs saga.


Konstens prispallar


Inom det svenska konstlivet finns det rader av priser. En del av dem brukar få stor uppmärksamhet i media. Dit hör investmentbanken Carnegies Carnegie Art Award, som är särskilt profilerat mot samtida nordiskt måleri. Prissumman ska inte underskattas, in alles 2,1 miljoner. I år gick första priset till finnen Heikki Marila, en monumental blomstermålare.

 

Heikki Marila

 

Ann Edholm fick andrapriset, och stjärnskottet Klara Lidén fick rookiepriset. Kanske är rookiepriset mest intressant. Den som inkasserar detta stärker helt klart sin position för framtiden; tidigare har bl.a. Nathalie Djurberg, David Svensson, Jens Fänge och Tal R belönats.

 

David Svensson, Sammanstråla

 

Ett av konstens charmigaste priser är Årets MMF-konstnär. Vinnaren får ett av sina verk utfört som väv (i ett exemplar) vid Märta Måås-Fjetterströms ateljé i Båstad. Före Olafur Eliasson och Drottning Margrethe tilldelades bl.a. Jockum Nordström och Maria Miesenberger priset.

 

Miesenberger, Hjärnmatta

 

Ett av konstens mindre charmiga priser är Sergelpriset, som tilldelas svenska skulptörer. Tyvärr räcker det dock tydligen inte att vara svensk skulptör för att vinna, man måste vara gubbe också. Inte ett fruntimmer bland segrarna sen starten 1945. Så hedrar Konstakademien Johan Tobias Sergels minne.

 

Artfacts


Det produceras ungefär 20 000 porrfilmer per år. Fullängdare. Bara i USA. Men det är ingen som ser dem. Ingen. Fråga runt, så får du se. Och det är ingen människa utan en allvarlig släng av psykotisk narcissism som får för sig att googla sig själv. Nej, nej. Och det finns ingen konstnär som kollar sin egen eller andras ranking på Artfacts. Ingen. Fråga runt själv.

 

 

Artfacts är ett inflytelserikt men suspekt instrument som rankar konst och konstnärer enligt kriterier som låter såhär:

 

This tool examines the following aspects: quantitative analysis, localisation and characterisation of the markets; sales volumes, top sells, beaten prices and bids; absolute and average values relative to the used medium and the period of production; analysis of the "Peer Group".

 

För närvarande toppar (inte alls överraskande) Andy Warhol listan. Och bäste nordbo är Edvard Munch på plats 128. När jag nyligen lyste igenom det underverk som kallas svensk samtidskonst, fick våra tio toppar följande placeringar i totalen:


0543. Nathalie Djurberg
0577. Johanna Billing
0704. Ann-Sofie Sidén
0620. Henrik Håkansson
0881. Annika Larsson
0997. Annika von Hausswolff
1061. Klara Lidén
1079. Carl Michael von Hausswolff
1130. Matts Leiderstam
1212. Miriam Bäckström

 

Det är lätt hänt att man retar sig på kulturens topplistor och snobbiga priser. (Jag retar mig ju t.ex. på att Don Quijote har blivit framröstad som världens bästa roman och att Fänrik Ståls sägner tydligen tillhör poesins elitklass...)

Och det finns onekligen många tydliga tecken på att folk retar sig på Artfacts. Att Lars Vilks med jämna mellanrum presenterar Artfacts ranking på sin blogg, är ett av dessa tecken. Det mesta som Vilks gör verkar nämligen reta folk. Själv ligger han förresten på plats 15250.

 

Några frågor? Hör av dig!


 

Denna sida uppdaterades senast 2011-11-06 av Fredrik Sandblad